- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjuttonde årgången. 1908 /
636

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Fredrika Bremer och hennes »vinterdotter». Af Lotten Dahlgren. Med 7 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

636

LOTTEN DAHLGREN

dighet. Men fastän monsignoren utöfvar
en viss dragningskraft på Fredrikas unga
vinterdotter, är hon inte svarslös, och
»gråkappan» har synbarligen inte mycket
för sitt besvär.

Men Romavistelsen var rik på många
andra roliga och pikanta upplefvelser,
äfven om ej alla voro så spännande som
episoden med den katolske prästen.
Julen medför förstås extra tillställningar
och nöjen. Fröken Arnesen-Kall hade
kommit upp med förslaget, att till det
skandinaviska julgillet trenne fanor,
svenska, norska och danska, skulle
förfärdigas för att därmed pryda det som
julgran tjänstgörande lagerträdet. Jennys
nyförvärvade dusyster Benedikte, med
andra ord fröken Kall —< duskapet hade
under en del demonstrationer med kyssar
och omfamningar, med åtskilliga
förbluffade Roma-lazaroner som vittnen,
uppgjorts midt på ljusa dagen på själfva
Corso — bade ledsagat henne till den
danska familjen Drewsen, där fanorna
tillklipptes och hopfogades under
munterhet och glam.

Skandinavernas julfest, den så ofta
skildrade, och som äfven Fredrika Bremer
i sina reseminnen tecknar på sitt vackra,
målande sätt, förbigås ej heller i
vinterdotterns dagbok, ehuru den där ej fått
en fullt så poetisk fläkt öfver sig som i
den äldre landsmaninnans beskrifning:

»Kl. 5 kommo», berättar Jenny, »Herr
Sun-nerdahl och konsul Bravo att hämta oss till
skandinavernas julgille. Vi kommo något tidigt,
ehuru Nordenfalks och Benedikte, den senare
i svart sammet, juveler och hvit crèpe-schal,
redan voro där. Det var ej särdeles väl
arran-geradt, ty det rum, hvari vi infördes, hade
sten-golf och var oeldadt, upplysningen till börja med
klen. Men gästernas glädje var beräknad som
upplysningsämne. Småningom samlades man;
sedan man sett på hvarandra en stund samt
blifvit presenterad för några här och där,
uppspelades en marsch, och man tågade ut i mat-

salen, där ett stort lagerträd tronade, klädt med
lullull och ljus. De tre fanorna, omgifna af
stora lagerguirlander, prydde en vägg. Allt
strålade af ljus och lampor. — Löjtnant Koch förde
mig till bordet, och därmed var jag ganska
belåten, — hade jag själf fått välja, hade jag också
valt honom. — Vi placerade oss emellan
Hansen och Stein med Laura. Hon skön som en
ros. Vi fingo alla en murgrönskrans, som skulle
bäras hela aftonen. Hansens krans var sà stor
att bladen hängde ända ner på näsan, och jag
måste hjärtligt skratta, blott jag såg på honom.
Han såg ut som Bacchus själf. De öfriga
herrarna med sina skägg och kransar liknade
hafs-och skogsgudar. Damerna fingo alla en bukett
rosor. — Sötgröt började välfägnaden och
afbröts af en skål med ty åtföljande något
knapphändiga och osammanhängande tal. Denna
skål var för nordens konungar, om man hade
rätt förstått. Så kom fisk och ännu ett tal,
men denna gång var talet ej knapphändigt, ty
fisken hann kallna under tiden — det gällde
julglädjen och hemmavarande vänner. Därpå
serverades stek och jag tror två tal, hvarvid
båda talarne som salig dumbom voro nära att
»vid ingången komma af sig». Jag var
olycklig för skratt, och Hansen narrade mig
oupphörligt därtill. — Nu minnes jag ej vidare alla
mer eller mindre sammanhängande tal, utom
att vi damer, som sytt fanorna, också fingo oss
en harang, både lång och bred. Prof. Ussing
föreslog äfven Fredrikas skål. Verser, diktade
af Benedikte, afsjöngos, dito upplästes, och de
verser Fredrika skrifvit öfver fanorna föredrogos
af baron Nordenfalk. Vi hade det mycket
trefligt vid vårt bordshörn, skrattade på alla tre
språken och förstodo hvarandra förträffligt. Jag
blef allt mer belåten med min unga viking. —
— Sedan samlades vi omkring en stor brasa.
Kaffe dracks, Sunnerdahl och Ravnkilde spelade
och sjöngo. Julklappar lottades ut. Jag vann
tre, däribland på n:r 13, som dock blef
lyckligaste numret, ty det var en rätt nätt
pappers-klämmare. Af Benedikte fick jag en »Roman
scarf». Vi skrattade mycket åt baron Essens
julklapp. — Laura sjöng med sin vackra klara
stämma en dansk sång. Detta slutade vår afton,
ty nu sade vi farväl och begåfvo oss hem.»

Att följa Fredrika och hennes
vinterdotter på alla de fester, de under sin
Rom-sejour voro med om, skulle blifva
enformigt i längden. Vi må dock taga
ett par af festreferaten i högen. Bayerska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0702.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free