Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Fredrika Bremer och hennes »vinterdotter». Af Lotten Dahlgren. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
LOTTEN DAHLGREN
en vanlig »karnevalsindustri», som det
ej lönar mödan att förarga sig öfver.
Hvad karnevalen inbringade synes således
inte så mycket ha bestått i
blomstertroféer som i förlorade illusioner och
förstörda dominos. Hvari de förstnämnda
bestodo är redan omtaladt, och hvad det
sista angår få vi också veta, att Fredrikas
grå, med rosenrödt kantade domino och
Jennys hvita och blå, i början så fräscha,
den sista karnevalsdagen befunno sig i
ett illa tilltygadt skick af regn och
gat-smuts, ett öde de delade med alla andras.
Men det var, som nämndt, hvarken
karnevalens nöjen eller sällskapslifvets,
hvarken de historiska minnena eller
konstens mästerverk, som lockat Fredrika
Bremer till Rom och för henne utgjorde
dragningskraften. Det var de religiösa
sanningarna hon önskade utforska, och
för att komma dessa så vidt möjligt
inpå lifvet söker hon inom själfva
klostermurarna svar på sina frågor. Men när
Fredrika i klostret Sacré Coeur
genomgick sin »Retraite» och under en veckas
tid låter sig bombarderas af en fanatisk
karmeliternunnas och dito munks
omvändelseförsök — »eldprof och vattenprof
äro helt säkert mindre svåra att uthärda
än ett fortfarande talprof», säger hon om
den förstnämndas brusande
vältalighetsström — hade hennes vinterdotter lämnat
henne.
»I dag (den 6 april)», skrifver
Fredrika Bremer helt vemodigt i sin dagbok,
Ȋr jag ensam i mitt romerska hem.
Den goda, unga flicka, hvars sällskap
förskönat för mig denna vinter, har i
dag på morgonen med våra unga
landsmän, baron Nordenfalks, återvändt till
sitt nordiska hem och till de sina» —
Hon bifogar: »Lifvets roman torde snart
för henne där hinna ett hufvudkapitel».
— Redan förut har i dagboken
anspelats på att vinterdottern stod inför en
vändpunkt i sitt öde. Nyåret nåde,
låter Fredrika oss veta, »kommit med en
tilldragelse, som gjort nyår i min unga
väninnas lif.»
En hel del andra tecken hafva för öfrigt
för oss uppenbarat, att det var en roman
af detta slag som midt i Romalifvets nöjen
och mångfald af nya intryck absorberat
vinterdotterns tankar och gjort att de
rökoffer, som helt visst af mer än en
beundrare tändts för den unga svenskan,
på intet vis förvridit hennes hufvud.
Först längre fram ger Fredrika i sin
reseskildring antydningarna en fastare form.
Hon skrifver nämligen från Ischia i midten
af juli:
»Till allt det romantiska jag
upplefvat under denna månad på Ischia*
hörer bref från min vinterdotter, min
unga svenska väninna, som berättar mig
sin förlofning med unga baron S***.»
Samtidigt nämner Fredrika att en ung
schweizisk väninna tillskrifvit henne om
sitt giftermål och sitt nya hem vid
Gen-fersjöns tjusande strand, »därtill hör ock,
säger hon vidare, »att jag här
fullkomligt afslutat min senast skrifna roman**,
hvilken emellertid slutar på ett sätt som
svär emot de nyssnämnda romanerna.»
Så tillägger hon, som för oss
idealiserat, liksom hon personifierat, den gamla
mamsell-typen: »Ungdomsromanen är
förbi för mig och synes mig numera
blott som ett kapitel i det mänskliga
lifvets stora roman, där hjälten är Gud
och hjältinnan den mänskliga själen.
Allt annat är förspel eller episod.»
Till den episod, som här relaterats,
* Se »Lifvet i gamla världen», Första bandet,
och den utförliga skildringen af en romantisk
förlofningshistoria, utspelt under Fredrikas ögon,
däri en ung tysk dam, som hon kallar sin
»sommardotter», är hjältinnan.
** Novellen »Fader och dotter».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
