Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Under lagrarna. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648
GEORG NORDENSVAN
röstadt bara. Ni finner krig, revolt,
politik, kamp om makten. Troner kastas
omkull, riken slätas ut från kartan,
segersalut skjutes, brandfacklor spraka. Ser
ni, min vän, det är i sin ordning att
det finns en plats, där man lefver
utanför dagens lif, i lä af stormarna och där
man finner lugn, där man lär sig inse
hur mycket äflandet är värdt. Och hvar
skulle den platsen vara om inte här, i
det eviga Rom, där man trampar gruset
af störtade världsvälden, där man för
hvarje steg mötes af förgänglighet och
af odödlighet? Roms karaktär bestäms
just af att man här är utanför. Roms
existens beror på att Rom förblir hvad
det varit. Den dag, då vi här mötas af
modern politik, af parlamentsgräl, af
folkförsamlingar och kannstöperier, då
har världen mist sin fristad — Roma
fuit.
Den bleke mannen med de
brännande ögonen tog nu ordet.
— Rom, det är forntiden, sagan,
som sofver här bland grafvarna. Släpp
inga grafskändare hit. Det finns
personer, som vilja gräfva här i den heliga
jorden. Det har man försökt förr, och
hvad fann man? Stenläggning,
pelar-baser. Tänk er Colosseum utgräfd,
rensad från grönska och blommor, från
poesi och romantik. Hvad blefve kvar?
En stenhop, ett skelett. Jag vore inte
värd att räknas bland skönhetens
dyrkare, om jag inte föredroge
näktergalssång i rosenlundar framför gammal sten.
När Rom, ruinstaden, rensas och
sköflas, då vill jag gå ned i katakomberna
och lägga mig att dö i en sarkofag,
sirad i den hvita marmorn med
älskande par och med lekande amoriner. Men
hvarför tala om det orimliga? Ingen har
ju vågat hota Roms skönhet.
Lille Jens satt tyst och hörde på
detta tal, som var så främmande för
honom. En stor katt kom och strök sig
mot hans ben, och han tänkte på mor
och på misse hemma.
— Det händer dock någon gång,
inföll den gemytlige dansken, att man
finner ganska märkvärdiga stenar, när man
gräfver. Till exempel denna nyligen
hittade Venusrelief, ett kuriöst och
öfverraskande prof på en primitiv smak.
— Det är inte bra att det hittas
nya antiker, sade den gamle med en
viss hetsighet. — De bara förvilla
begreppen. Antiken är belyst och
förklarad af stora forskare. Nyheter äro ofta
af ondo, de uppamma misstro, irrläror.
Men det beror på hvad man hittar. En
ny Praxiteles, gärna.
Medan de så talade, hade två gossar
med klarinetter kommit in på gården
och börjat blåsa. Stora bror femtonårig
med små mustascher, lilla bror en
knubbig, brunstekt rafaelstyp med ostyriga
lockar ner öfver ögonen I sina brokiga
dräkter stodo de i porthvalfvets skugga.
Den gamle fortfor i sin tankegång.
— Min generation växte upp i
dyrkan af den klassiska skönheten. Vi ägde
entusiasm, vi ägde tro, vi predikade
skönhetens evangelium, så att
perukstockarna från den frivola franska smakens
tid kunde spricka af raseri. Kallade de
inte mig en skönhetens Robespierre? På
den tiden var allt klart, bestämdt, man
var för eller emot, man var intelligent
eller man var en åsna. Den förvirring
af begreppen, som nu råder ute i den
moderna världen, den fanns inte då.
Paris, revolutionens stad, har uppammat
den. Jag säger: akta er för Paris, mina
unga vänner. Jag hatar Paris —
nyhets-makares och charlataners tummelplats.
Jag har sett en tafla af Delacroix,
färg-smörjaren. Och jag kände monsieur
Ingres, som var statspensionär här i tiden.
En rebell, han också, och en tjurskalle.
Inbillade sig se skönhet i snedögda
madonnor från tiden före den store Rafael.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
