Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Under lagrarna. Af Georg Nordensvan - Förklaring. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRKLARING
649
Den bleke romantikern blef röd om
kinderna.
— De ha dock känslans skönhet,
dessa gamla fromma målningar, vågade
han invända.
— En illa tecknad känsla i så fall,
bet den gamle af, röd i kammen, också
han. Det roade honom ej att höra andra
åsikter än sina egna.
— Det som stöter ögat kan aldrig
vara god konst. Ett konstverks
skönhet ligger i formens renhet och nobless.
Formen är allt.
— Nej, ropade romantikern.
Poesien, själen i konstverket är allt.
Unge Jens från Badstuestræde tog
mod till sig, och medan han strök
stora misse öfver ryggen sade han att
hemma ansåg man, att sanningen, det
ärliga, uppriktiga naturåtergifvandet var
hufvudsaken i konsten.
— Döm mellan dem mästare. —
Den tyske beundraren vände sig till
Thorvaldsen.
Men denne såg bort till fontänen, och
alla följde hans blick.
Medan store bror närmade sig med
sin trasiga hatt framsträckt, hade den
lille klängt upp till fontänen, och nu
sträckte han sig fram, slog sina bruna
armar om stendelfinens hals och fångade
vattenstrålen genom att kyssa djuret
midt på munnen.
Det blef tyst i konstnärernas krets,
insen ville med ett ord störa
skönhets-intrycket. Men alla sågo de med
leende glädje på den lille bytingen, där han
satt i den mest naiva osökta ställning,
men med plastisk jämvikt, med rytm
och behag i hvarje linje. Och det var
ingen, som ej hade en och samma känsla
af att det han såg var en lefvande antik.
Thorvaldsen hade fått upp ett plån,
och i några lätta drag tecknade han
gossens rörelse, där han omfamnade
delfinen. När den lille rest sig igen med
skrattande ögon och blänkande våt i
hela ansiktet, såg mästaren upp, och
hans blick var full af värme och
tacksamhet.
— Den högsta skönheten är ju
längesedan uppenbarad, sade han — hvarför
sträfva till något annat än till den?
Och solstrålarna leka mellan
lagerträden, fontänens plask sjunger sin
vaggsång, och Romas himmel står evigt blå.
förklaring
AF ARTUR. MÖLLER
Hur darrar lycka bortom allt mitt ve!
Hvem bar i ångerns kvalda stund dess bud?
Var det ett minnes helgdagsklang i hjärtat?
Var det ett frälsningslöfte från min Gud?
O, kanske talte båda i förening:
Än kan den randas, hjärtats bröllopsdag,
då Undret återger ditt lif den mening,
som låg förborgad i ditt bästa jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
