Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
66 o
JOHN LANDQUIST
in i Hon när en begynnande kärlek till
denne unge man, som är en modern typ
med sitt heta hjärta, sin trötta vilja och
sin torra skepsis och som i all sin svaghet,
oro, egoism likväl är en fängslande och
äkta människa. Hon själf står just på
gränsen mellan det upplösande tviflets och den
trista passionens håglöshet å ena sidan och
det goda enkla verksamhetsfyllda lifvets
visshet och tro å den andra. Och hon
står inför valet mellan tvenne män. Att
valet utfaller som det gör — det är utan
tvifvel en icke ringa konstnärlig
psykologisk inkonsekvens af författarinnan,
svagheten i boken. Med hela själens släktskap
och ungdomsminnenas gemenskap låter hon
Elisif vara förenad med Johan Runa, men
när han efter många resor och öden mot
bokens slut vändt tillbaka och begär henne
och hon drages till honom »som floden till
hafvet», vänder hon likväl förbittrad om
från hans bostad, då hon får höra att han
är ute för att till tåget förpassa en
besvärlig grisett, som förföljt honom från
konstnärsstaden. Hon visste om henne förut;
att hennes kvinnlighet, konfronterad med
den lilla historien i själfva lidelsens
ögonblick, såras, är ju klart, men att hon sedan
alljämt vägrar att ens se Johan Runa och
han far resa bort igen är för mycket. Så
döda ej fåfängan och besinningen minnet
och kärleken. Det hade varit
konstnärligare att boken slutat med att Elisif
hamnade hos sin ungdomsvän och att läsaren fått
föreställa sig sen hvad han ville angående
de positiva och negativa lifsmakternas roll
i denna förening; han kunde ju vackert
fått hoppas för sig själf att den allsmäktiga
kärleken i någon mån kunde undantränga
äfven den djupast rotade
schopenhaueria-nism, men det passade ej författarinnans
konstruktion.
Nu drages Elisif till den andre mannen,
en fast och något torr karaktär med ädel profil,
hvilken intet äger af den oroliga
inbillningens, den konstnärliga känslans hetta
och öfverraskningar men själf liksom sin
värld blifvit alltigenom klarhet och
begränsning. Han har ej ungdomens ömhet och
hänryckning, och man förstår att hans förra
äktenskap med den förtjusande, impulsiva
och till slut så olyckliga Lætitia skulle
misslyckas. Hon har en poets och en
kvinnas skälfvande känsla och sensuellt artistiska
exstas, men när hon öppnat sin famn för
en konstnär äro de kyssar hon ger så
gränslöst olika dem hon får . . . Författarinnan
har tolkat henne -— liksom i det hela äfven
Elisif — med hela sitt fina kvinnliga
’vetande och sin medkänslas ädla och mjuka
lyrik.
Men sin kanske mest i ögonenfallande
egendomlighet och nyhet får denna
berättelse genom alla de världsåskådningens
spörsmål, som Jane Gernandt-Claine med
rätt stor djärfhet från romanteknisk
synpunkt lagt i de handlande personernas
mun. Man blir strax i början en smula
öfverraskad, när Johan Runa öppnar sina
samtal med den säkra förklaringen att Elisif
saknar »begåfning för lyckan». Kanske går
detta sällskaps reflekterande någon gång till
osannolik öfverdrift. Men i det hela synes
mig den metafysiska och etiska eftertanken
drifven ända inom kärlekssvärmeriets och
passionens gräns vara just ett realistiskt
drag. Resonemangen försvara i
allmänhet sin plats, emedan de ha intimt
psykologiskt sammanhang med de uppträdande
i deras världsåskådning, vare sig den ännu
är af mer sväfvande, pröfvande art eller
kristalliserats till visshet, är ett uttryck för
deras karaktär. Det som mest ängslar och
upptar dessa själar äro problemen om
tillvarons värde, lifsprincipens förnuft eller
oförnuft, om jagets existens, om lyckans
hemlighet, och lösningen — den enda
lösningen som finnes — tror jag Elisif finner
i viljan. Men kanske också denna vilja är
en fégåfva från födseln . . . Lifsfientligheten,
säger författarinnan, ej utan djup, fast
kanske ej helt och hållet sant, är af evighet,
man födes att hata som man födes att älska
tillvaron.
Hur väl känner man ej igen alla dessa
tankars frågor, svar och svärmeri. Hur
modern är ej den Schopenhauerskt-indiska
filosofin i Jane Gernandts bok, och hur fint
sammansmält med den ungdomligt luftiga
stämningen. Schopenhauer är den tidiga
resignationens filosof. Och den lätta och
höga rymd han ger dem som älskat honom
och i hvilken önskan, begär, mål upplöst
sig som dagg, är den ej vanligen fast i
hemlighet morgonens, och de tårar, som äro
pessimismens brygd, äro de ej ungdomens!
Tårar heta och ljufva, ungdomsnihilism till
godt och ondt, ungdomssorg som når långt
i sin förtviflan . . .
Jane Gernandt-Claine står i begåfning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
