Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
66 3
naturlagarna med sin lyckas slump och sina
förhärjande sjukdomar. Men Prometheus
måste förakta äfven den resignerade
förnöjsamhetens matta vishet. Han är den
eviga kampnaturen. Af den herakleiske
tempel prästen får han det förkrossande
budskapet att själfva hans frihet är en gåfva,
en nåd af gudarna. Han går att utmana
dem på Olympos’ höjder, men han finner
dem ej, han hugger blott in på moln och
vind, och den enda frihetshandling han kan
begå är att rikta spetsen af sitt svärd mot
sitt eget bröst och så neka att mottaga
gudarnas nåd.
»De elända» är dock kanske den dikt,
som äger den största konstnärliga
mognaden, liksom den genom sin fina känsla och
sin lyriska skönhet är den af alla mest
omedelbart intagande. De elända —
narren, den blinde, den lame, den spetälske,
den fallna, filosofen, som ritar sina cirklar
— sitta utanför stadsmuren och utbyta
sina sönderfrätta hjärtans anklagelser mot
lifvet, men när narren efter ett
passione-radt tal om dödens lisa vill locka dem
ner i den gröna floden, ha de alla något
ljuft och vackert att minnas, som håller
dem kvar, den lame sin steglitsa, den
fallna sitt barns graf, narren själf sin fiol,
filosofen finner väl i morgon cirklarnas
lösning . . . Kanske den frihet titanen ej nådde
fanns i de eländas kärlek . . .
Carl af Ugglas är en författare som med
visshet kommer att spela en roll. Det är
af stort intresse att se, hur moderna ämnen
skulle gestalta sig under hans hand. Det
synes mig som om det äfven borde kännas
som ett behof för honom att efter
ungdomens spekulation, efter fördjupandet i
antikens och orientens typiska sagor och
symboler, sluta sig till och gripa
verkligheten nära ögat, den i lidande och lust,
i vinning och nederlag och likgiltighet
alltför välbekanta.
Gustaf Ullman har gjort en
axplockning bland sina i tidningar och tidskrifter
spridda historier, och den bok, som däraf
blifvit resultatet äger ändå något af sin
författares eget utpräglade och begränsade
väsen, på samma gång den onekligen är
rätt spridd och omspänner en vidlyftig
krets af skiftande karaktärer och situatio-
ner. Ullmans konst utmärker sig icke för
någon öfverraskande vare sig inbillning
eller intelligens, hans prosa har icke den
kattlika smidighet och snabbhet, den
suggestiva kraft och koncentration och den
glans, som tillhör Siwertz’, den har icke
heller det episkt outtömliga, breda och
mjukt böljande med vida och lugna
utsikter. Den har en viss tvär resning, som
på något sätt kommer mig att tänka på
stalpiga strandklippor. Hans konst är knapp
och på samma gång tillräckligt realistiskt
fyllig, den är frisk som blått vatten och
ofta vänlig som ljusa fasta ögon. Den är
mer objektiv, mindre direkt lyrisk än väl
de flesta unga författares. Ullman skildrar
folket: bönder och handelsmän, pastorer
och kandidater, unga fröknar och blyga
gymnasister. Särskildt bekant är han just
med ungdomen. Det låg alldeles i hans
författareskaps linje, att han skulle ge ut
en bok med titeln Ungdom.
Det är ungdom af de mest skilda klasser
som här förekommer. Det är historier från
det akademiska lifvet med arbete, kärlek
och festande från exercisheden och
fästningen, från småstaden och badorten. Här
finnas flera med humör gjorda
familjeinteriörer. Bredvid lustiga berättelser, som
den om den erotiska komministerns långa
och törnbeströdda friarväg, förekomma
mörka och kärfva som »En moders dröm».
Det är är en ung fiskare, som af en plötslig
förbittrad impuls störtar i vattnet och med
båtshaken dödar sin kamrat och vän, när
han hör att han är hans rival. Han
för-lofvar sig och lefver säker utan ånger.
Men hans gamla mor har i minsta detalj
i drömmen upplefvat det ohyggliga dådet,,
hon måste till slut tala, och då först känner
sonen hvad han förbrutit och går strax
och anmäler sig. Skulle jag eljes utvälja
någon af historierna, så är det gifvet
västkuststycket »Trolös». Författaren ger i
det unga paret, som kväfver sin kärleks
tårar under sin obrytliga viljas stolthet, en
hårdt och säkert skuren bild af denna,
kustens styfva, sträfva, omutliga befolkning.
Mig har denna lilla berättelse starkast
tilltalat af alla.
Det är en typ som ofta här
återkommer: den inbundna, oföränderligt höfliga,
stillsamma individen, som blir de andras,,
starkares och lustigares driftkuku eller
syndabock och på grund af någon tempera-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
