Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666
JOHN LANDQUIST
mentets skygga ofrihet, en till sjuklighet
drifven depressionskänsla ej förmår värja
sig mot angrepp på sin person. Det är i
synnerhet dylika blyga, försynta,
tveksamma människor, som ej förstå att göra sig
gällande, hvilkas ömhjärtade tolkare
Ullman är. Att sådana gärna behandlas illa,
bör dock ej helt skrifvas på den primitiva
grymhetens konto. De kunna i sitt väsen
ha något som direkt retar till fientlighet
de starka, öppna och försvarsdugliga,
möjligen — som Böök framkastat — släpa de
också på en pervers vilja att lida och bli
orättfärdigt behandlade. En sådan
sjukdom behöfver emellertid ej vara
ursprunglig, den kan i viss mån förvärfvas genom
allt för mycket lidande. Dessa
människors eget sensitiva och osäkra väsen drar
dem ofta mot de behärskande viljorna, men
också och med lyckligare instinkt in under
deras egen ensamhets fred.
Man vågar knappast säga att alla dessa
små historier eller bagateller äga
tillräckligt af psykologisk point för att väcka
intresset till lif. Men hvad som, om man
frånser graden af konstnärlig
betydenhet, alltid tilltalar hos Ullman är en viss
karg etisk hälsa, hvars tydliga sympatier gå
mot de ensamma, de arbetande, de fasta
och ärliga människorna.
Det är ej utan en viss njutning man läser
.en bok som Anna Wahlenbergs, så ren
från dagens moder, polemik och
världsåskådningar. Hennes berättartalang är
smidig och uppöfvad, ej alldeles föraktlig ens
sedd vid sidan af modern novellteknik
med intensivare impressionism och starkare
subjektivitet. När jag läser henne, kommer
jag att tänka på Diisseldorfarnas genretaflor.
Väl anspråkslöst kallar författarinnan sina
berättelser för Hvardagshistorier. Motiven
äro ju ej stora, gärna hämtade ur de små
och tjänande människornas tillvaro, men
det ligger merendels stämning under den
skenbart hvardagliga ytan. Den bästa af
skizzerna är »Den famlande handen». Det
är inte bara en raskt och väl berättad men
en psykologiskt betydande, ja gripande liten
historia. Den ger ett fint exempel på
ångerns psykologi.
Det finnes mycken lifskunskap dold i
dessa bagatellartade berättelser, och det är
kanske mest denna som gör, att de ej
spårlöst glida oss förbi. Det är en stämning
som af förgången smärta. Man känner en
bakgrund af försynt erfarenhet, en
vemods-skuggad optimism som af någon som
pröfvat åtskilligt men genom alla skiften
lyckats behålla sig själf, ett fast sinnes jämvikt,
godhet och förtröstan.
Hvad Anna Wahlenberg ger, vittnar
alltid om en lätt och van hand och därtill
ett älskvärdt och fint temperament.
Paracelsus i Stockholm lyser det med
stora röda bokstäfver på omslaget till en
liten bok af Ellen Wester. En titel som
väcker undran; men vi upplysas strax af
författarinnan hvad som därmed afses: en
romantiserad historisk skildring. En af den
nya tidens portalfigurer, den snillrike och
under sin lefnad så omstridde läkaren och
alkemisten Theophrastus Bombastus
Paracelsus, hvars läror än i dag fängsla genom
sin sällsamma blandning af fantasteri och
framsynta tankar, skulle en gång ha besökt
Stockholm, efter hvad han omtalar
någonstädes i sina skrifter. Och det är troligt
att han följde med Kristian II:s härtåg hit
upp. På denna lilla grund har
författarinnan byggt sin berättelse. Paracelsus
vistas som fältskär i lägret framför Stockholm,
deltar i Kristians intåg och träder som den
opartiske och intresserade åskådaren i
beröring lika mycket med de svenska som
de danska.
När man läst sig ett stycke fram i
boken, stiger intresset. Utan att vara
särskildt betydande har den flera vinnande
egenskaper. Ellen Wester ger oss en
tydlig, på studier grundad bild af Paracelsus,
alltigenom intellektuell i sin oro, sin
hårdhet, sin stolthet, aldrig sökande eller
finnande någon fristad och hvila, en vida
kring länderna farande läkare, som
grubblade på tingens hemliga krafter och
lifs-andar för att fördrifva sjukdomarna och
behärska naturen. Den flyktiga ömhet
författarinnan låter honom känna för Anita
— eftersom ingen, allra minst i en roman,
undgår kärleken — rubbar honom ej en
hårsmån från hans väg. Med en lyrisk
omedelbarhets con amore är emellertid denna
ömma och hängifna flickgestalt verkligen
lefvandegjord. Det visar sig på flera ställen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
