Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
668
JOHN LANDQUIST
presenteras utan tvifvel med brio. Han är
då i berättelsens början litet utfestad,
sömnig, missnöjd med sin värld, »drullig», som
han sedan kallar sig. Sen länge är
nämligen kontakten till hans själs skaparkraft
albruten. Skulden härtill skulle ligga i
hans hustrus trohetsbrott för tio år sedan,
och trots hon strax ångrat det och sen dess
troget tjänat och älskat honom, lefver
minnet däraf lika färskt och förbittradt kvar
hos honom. Med risk att af hr Öberg
tilläggas mindre smickrande epitet vågar
jag anse detta för en grof, psykologiskt
orimlig konstruktion. Det förefaller
otänkbart att en stark människa så föga känt
lifvets grönska på minnets graf, den
kärlekens läkekraft, som väl och stilla ånyo
förenar. Det framgår nämligen af en sann
och tagande seen, brutal och innerlig, en
af bokens bästa, att han ändock älskar sin
hustru. I hvarje fall kan en man som har
så litet god vilja och förmåga att resa sig
ur en krossad stolthets ruiner och ånyo
bygga upp ett samlif på ny grund, som
karaktär i sin helhet ej räkna på högre
sympatier. Emellertid förälskar sig under
berättelsens gång doktor Vaneli i en annan
kvinnas friska och glittrande ungdom. Hon
skall vara en modern typ, själfförsörjande
och behärskad; hon »vill ha sin värld i
fred för sig», ej komma i bråk, och
afbö-jer därför Vaneils dyrkan. Hon synes mig
vara gjord icke utan sanning, men just som
hon är, föga psykiskt nyanserad och djup,
föga kvinnligt generös, inger hon läsaren
rätt svala känslor. Hon pånyttföder
emellertid doktor Vanell, och för vännen-förfat-
tarens villiga öra biktar han i tre eller fyra
kapitel sin kärleks begynnelse, öden och slut.
Dessa innehålla — undantaget en inskjuten
höstskiss af milda och fina valörer, en
vederkvickande värld för sig — bokens
osmakligaste och svagaste punkter. Men ej nog
med biktbehofvet. Vännen ämnar också
behandla hans fall. Det blir ytterligare
ett motiv. »Du är ju närmast att ge
förtroendet till, du som ämnar skrifva mig.»
Det står så. — Doktor Vanelis och hans
vänners öfriga idéutbyten om den moderna
kvinnan utmärka sig mera för naivitet än
för, någon finare erfarenhet.
Det är den ogenerade plebejen med
sitt rika hjärta, sitt sällskapsmuntra väsen,
sina oförfalskade begär och sitt lätt
vredgade sinne som gör sitt inträde i Hugo
Öbergs böcker. Författaren ger oss dock
tydliga vinkar att vi på helt annat sätt
skola förstå hans hjältar. Han kallar dem
upprepade gånger för renässansmänniskor,
och den som ej förmår fatta dem så,
stämplar han som en bleksiktig och illasinnad
varelse. Tag vidhåller ändå min
uppfattning att hr Öbergs moderna svenska
renässansmänniskor, i det borgerliga lifvet
tjänstemän och kollegor, i någon mån skilja
sig åtminstone från högrenässansens. Den
lindrigt korpulenta blåögda svensken, som
på Stallmästaregården bekämpade sitt
vemod med brännvin och pilsner, var nog
af något annat material än en Malatesta
da Rimini och hans gelikar. Malatesta
synes ha varit mycket grymmare och
blodtörstigare, mera spelande, klar och torr och
litet mer latinkunnig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
