Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaf II Adolfs friarefärd till Tyskland 1620. Af Severin Bergh. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen skulle dö utan att efterlämna
någon arfvinge. Gustaf Adolf svarade:
»När min nådigaste konung skall taga
sig en hustru, kommer han icke att göra
det på ständernas befallning och efter
deras föreskrift, ty man har frihet att
gifta sig med hvem man vill.» Rusdorf
passade nu på att lägga in ett ord till
förmån för den ofvannämnda pfalziska
prinsessan Katarina. »Hon är verkligen
värdig en sådan furste», sade han, »hon
är redan giftasvuxen, fyllig och stark,
så att hon passar för konungen af
Sverige, som också, efter hvad det påstås,
skall vara något fetlagd.» Samtalet rörde
sig för öfrigt om de politiska och
religiösa förhållandena i Tyskland, särskildt
i Böhmen, om möjligheten för
protestanterna därstädes att få undsättning från
Sverige och i sammanhang därmed om
Sveriges ekonomiska resurser, som
Rusdorf icke hade någon hög tanke om,
o. s. v. Slutligen bad Rusdorf den
förmente adelsmannen säga sitt namn; om
han nämligen någon gång komme till
Sverige, vore det bra, menade han, att
hafva en vän vid hofvet att vända sig
till. »Mitt namn är Gars»,[1] svarade
Gustaf Adolf, »jag är hofman och
befälhafvare för min nådigaste furstes
lifvakt; ni kan vara öfvertygad om att jag
skall stå till eder tjänst såsom en vän,
om ni kommer till oss i Sverige, och ni
skall också få erfara konungens
synnerliga bevågenhet.»
I Mannheim skildes de åt. Sedan
Rusdorf några dagar därefter
återkommit till Heidelberg, fick han till sin
häpnad veta hvem han hade haft till
följeslagare, och därom skref han genast till
en af sina vänner, kurfurstliga rådet von
Grün, ett långt bref på latin, hvarur
ofvanstående är hämtadt.[2]
På aftonen den 29 maj anlände
emellertid Johan Kasimir och hans sällskap
till Durlach, där de tillbringade natten
eller rättare sagdt halfva natten, ty
affärden därifrån ägde rum redan kl. 3 på
morgonen. Man hade en lång dagsresa
för sig, den längsta under hela färden;
de redo nämligen 16 mil den dagen.
Johan Kasimir fick också »illa ondt» på
vägen till följd af den hastiga ridten,
men han blef snart bättre igen, och på
kvällen kommo de välbehållna fram till
målet, lägret i Breisach, som ligger i
södra Elsass. På återvägen besöktes
Strassburg, där man beundrade »ett mäkta
skönt kyrkotorn» och »vackra
kvinnspersoner». Sedan gjordes ett uppehåll
— öfver själfva pingstdagen — i
Neukastel, där pfalzgrefvinnan Katarina,
Gustaf Adolfs syster och Johan Kasimirs
gemål, vistades för tillfället. »Jag såg»,
skrifver Johan Hand, »Hennes furstl.
nåde aldrig så glad som hon blef, när
hon fick se K. Maj:t, men heller aldrig
så bedröfvad som hon blef, när K. Maj:t
drog bort » Detta bekräftas också af
ett egenhändigt bref från pfalzgrefvinnan
till Gustaf Adolf, i hvilket hon tackar
för hans besök.
Den 5 juni voro de åter tillbaka i
Heidelberg. Ett förslag att därifrån resa
till Prag förkastades, och man beslöt
följande dag draga hemåt genom Hessen
och Braunschweig. Under vägen mötte
Gustaf Adolf den ene efter den andre
af sina trogna och nitiska hjälpare i
giftermålsaffären, först en kapten, som hette
Termow, sedan sekreteraren Rasch och
slutligen öfverste Arnim. Rasch, som
var en sannskyldig postillon d’amour,
kilade i förväg från Braunschweig
tillbaka till Berlin med bref till unga
kurfurstinnan om konungens förestående
ankomst. Att Maria Eleonora också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
