Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Återseendet. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till ett mörkt hörn, vänligt men likgiltigt
fredande sig för de många obekanta. En
af dessa tycktes dock vilja förmena
honom den rätten. Det var en ovanligt
välbygd, nästan fint formad ung man,
som i motsats till de flesta andra
kamraterna bar egen uniform, utmärkt
följande hans figur, af medellängd,
lagom fyllig. Han trängde sig småningom
allt närmre Ivar Helle, den ende
studenten i högen, och utan att bry sig om
de andras snedblickar, eller kanske rent
af njutande dem, slog han sig i lag med
Helle. — Lugnt, godlynt, behagligt
varsamt: —
— Det är ju Ivar Helle, kan jag
se?
— Joo. — Goddag. — — Ivar såg
spörjande upp.
— Han känner nog inte igen mig?
— Jo, utseendet, vi voro kamrater i
småskolan.
— Ja, min själ var vi det. Men —
jag slutade snart, jag passade inte. Jag
är snickare nu, möbelsnickare, har egen
affär.
— Gratulerar! — sade Helle
uppriktigt hjärtligt; han erinrade sig nu
särdeles tydligt detta bredkindade, men
mjukhyade anlete med de fuktigt blå
ögonen under stora, ständigt halfsänkta
lock. Den gossen hade han redan som
liten känt lust att leka ihop med, men
aldrig kommit sig för, då den andre
envisades att se blygt trumpen ut. —- Nu
föreföll han piggare.
— Jaså, Helle minns inte namnet?
-— Holger Blink, kan han inte minnas
det?
— Jovisst, Holger, instämde Ivar,
välvilligt lögnaktig; och hans blick
mönstrade med välbehag den gladt själfsäkra
minen i snickarens vackra drag.
— Jag har varit så mycket borta,
hemifrån — sade Ivar förklarande och
för att hålla samtalet i gång.
— Ja, Helle fanns inte här på vår
hed förra året?
— Nej, jag var vid intendenturen.
Men det ska’ bli trefligt att komma till
sitt eget regemente nu. Om jag bara
inte blir ogillad — på något sätt.
— Ogillad? Inte fan heller!
— Det nya kan alltid bli farligt.
— Ah, prat! Kom bara till mig, så
ska’ jag hjälpa Helle! Jag känner alla
både vid marketenteriet och
officerspa-viljongen. Jag är befälskock.
— Såå? Är det bra?
— I hvardagslag, då har man det
bussigt och gör ingenting; bara ligger i
skogsbacken och bakar plättar, som en
själf får äta opp — och så har man
tjangs med töserna vid paviljongerna
förstås.
— Visst! — Helle nickade; han
kunde riktigt läsa förmånen af både plättar
och töser i Holgers öppet leende
uppsyn.
— Men, vid fälttjänst och manövrar,
fy fan, då ligger man i som en slaf. Jaa
— en är ju tvungen, laga mat åt
officerarna, det är inte skoj, det.
— Nej, det vill jag tro. Ja, då åker
väl jag ut också och får det nog så
hett.
— Jaha, men kom till mig, så
vankas det väl både vått och torrt. Var
inte rädd! Kom det ihåg!
— Och Blink smilade trösterikt
tjuf-pojksaktigt. Helle fattade ofrivilligt tycke
för honom, starkt och afgjordt, men
från början och till slut utan att ta
miste på hans verkliga karaktär. Ivar
var nu en gång för alla redo att förlåta
såväl fräckhet som inställsamhet hos den,
som ägde naturligt, osvikligt behag i
sitt väsen. Holger Blink ägde det. —
De blefvo oskiljaktiga för både andra
och tredje öfningsperioden.
Och nu stod han där, Holger,
framför Ivars bord i vrån af det stora hufvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
