- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
45

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Monica af Sophie Elkan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

utan dragit mig till sig och låtit mig luta
mitt hufvud mot hans bröst och sedan bara
suttit tyst och låtit mig hålla hans hand i
min, då hade han inte behöft skrifva och
fråga, och jag hade inte behöft skrifva och
svara nej, som jag måste göra nu — då
han gifvit mig tid till besinning. Jag
längtar så otroligt efter att få sitta så — jag
längtar till den grad efter honom, att jag
vore färdig att inte tänka på något alls,
bara ropa ja, ja, ja — Jag längt — (Hon
hejdas af ordet, står ett ögonblick orörlig
och brister så ut ined stor häftighet:)

— Nej, nej, nej. Mamma, mamma!
Så känner hon det, då hon säger, att hon
längtar så förfärligt efter pappa. — (Hon
ryser.) Det är mammas längtan, som gett
mig afsky för att gifta mig, som gör att
jag vämjes vid tanken att ge mig in i ett
äktenskap och gå till mötes samma öde
som mamma. Jag hatar det, jag hatar det,
jag hatar det. Jag vill inte, jag vill inte,
jag vill inte.

Å, det var nog bättre för barnen till
olyckliga föräldrar förr i världen. Då de
inte visste allt och då man inte talade med
dem om allt och inte vädjade till dem,
utan då de trodde, att allt var som det
skulle vara och som det såg ut till att
vara. Mamma har själf berättat, att hon
trodde, att hennes mor var lycklig, det är
först nyligen, sedan mormor varit död i
många år, som hon förstått, att det var
alldeles samma öde — en otrogen man
och en hustru, som inte kunde bli sin
kärlek kvitt. Men barnen hade ingen aning
om det, ingen aning, och de hade en
sådan lycklig och glad och sorgfri barndom
och inga slitningar i sina känslor för
föräldrarna. Mamma slapp att som barn sitta
och gråta, därför att hon hvarken visste
ut eller in och därför att hon skämdes för
sina föräldrar. Det har jag gjort otaliga
gånger. För pappa, därför att han kunde
bära sig åt på det viset, och för mamma,
därför att hon ingen stolthet hade utan
alltjämt älskade honom, fast hon visste, att
han hade den lilla fransyska bonnen hos
grefve Stalheim till älskarinna. Pappas
förhållande till den där mademoiselle Souci
hade inte varat en månad, förrän mamma
visste det. Jag kan inte begripa hur hon
kunde få reda på det så snart. Det tog
mamma alldeles förfärligt, och hon
förebrådde pappa hans otrohet många, många

gånger, så att jag hörde det. Det är
något, som man aldrig kan glömma, aldrig,
aldrig! Jag har tänkt på det och grubblat
öfver det jämt och ständigt. Jag kunde

aldrig se pappa utan att tänka på det —

hu . . .

Jag behöfde ju heller aldrig ha vetat
hvem hon var och hur hon såg ut, men

mamma visade mig på henne på gatan,

hon gick ju alltid och promenerade med
Stalheims barn, . och sedan dess ser jag
henne så ofta, nästan hvar dag. Hon ser
egentligen pikant ut, och hon är ju mycket
ung, ungefär vid min ålder, men hon är
inte på långa, långa vägar så vacker som
mamma, och hon ser inte ut, som om hon
hade en förståndig tanke i hufvudet. Nåja,
en sådan där liten obildad fransyska, som
ger sig ut • som bonne — det kan man ju
tänka sig. — Men det man inte kan tänka
sig, det är att pappa, som är så förfärligt
begåfvad — som är Sveriges allra
förnämsta jurist, för det är han — kan ha
så tarflig smak. Mamma frågar mig så
ofta om jag kan förstå det, men det kan
jag sannerligen inte. Pappa som är så
kritisk och så ironisk . . .

Stackars mamma, hon tyckte nog att
det var en lättnad att ha mig till förtrogen,
hon brukade aldrig tala öm pappa med
någon annan än med mig — åtminstone
inte som jag vet. Men jag var bara fjorton
år, då det började, och då mamma säger
till främmande, att det är en sådan lycka,
när föräldrar ha fullt förtroende för sina
barn och tala med dem om allt, så tycker
jag det inte. För mig har det åtminstone
ingen lycka varit, det vet jag. Jag har
inga illusioner, jag har inte haft några
illusioner, sedan jag var fjorton år. Jag vet
precis hur lifvet är, och när man vet det,
har man inga illusioner. Och då är det
ändå bara mamma, som haft förtroende för
mig och talat med mig om allt — tänk,
om pappa också gjort det. Jag bara säger,
tänk!

(Hon sätter sig åter ner vid skrifbordet
och försöker skrifva, men rifver strax
sönder papperet i små bitar och kastar dem
ner i papperskorgen som förut, funderar en
stund och säger så med rynkade ögonbryn,
som om hon tänkte skarpt:)

— Det är nog så sant, att man inte
bör ha för många plikter och hänsyn, utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free