Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Monica af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att man skall lefva för att utveckla sig
och lefva sitt eget lif. Kanske detta är
pappas eget lif, och då gör han ju rätt
mot sig själf, att han inte tar hänsyn till
mamma. Men jag kan inte tro, att det
kan utveckla pappa, som är så förfärligt
utvecklad som en människa kan vara, när
det bara är den där lilla dumma bonnen och
inte en riktigt stor lifskärlek till en kvinna,
som man kunde förstå att en fin och
be-gåfvad och framstående man, som är gift
och har barn, älskar med den stora, stora
kärleken. Det hörde väl till uppfostran
på mammas tid, att om det varit en sadan
helig och stor och besvarad passion, hade
det inte gjort någon skillnad för henne.
Det hade alldeles säkert varit detsamma
för henne hvem det hade varit, när det
nu var någon annan än hon. Vi unga
ha fått en helt annan syn på den saken
och en helt annan förståelse. Ingen
människa kan binda eller har ens rättighet att
binda en annan människas själ och hjärta,
som man binder en hund vid sin
hundkoja med stora grofva kedjor eller fina
oslitbara länkar. Man kan ju inte svära
på att bara ha en god vän i hela sitt lif.- Det
behöfver man ju heller inte, lyckligtvis.
Det är ju precis samma förhållande makar
emellan eller borde vara det. Men är man
så lycklig, att man håller den människa
man gifter sig med i kärlek lika kär i
hela sitt lif (hon tar blommorna från glaset
få skrifbordet och kysser dem, så behåller
hon dessa liljor i handen en god stund), då
är det en stor, en oändligt stor lycka och
ingenting annat. Alla människor önska väl
också att fa behålla hälsan i hela sitt lif,
om man så än blir åtti eller nitti år, men
hvem kan lofva och svära på att man
alltid skall vara frisk! Det måtte vara en
stor olycka att vara gift och älska någon
annan eller älska någon, som man är gift
med och som älskar någon annan. Men
det är något, som jag kan förstå -—–––––––-.
(.Hon funderar ett ögonblick och ropar så:)
— Nej, nej, nej, om jag vill vara ärlig,
kan jag bara förstå det, när det gäller
andra och när jag hör talas om det i en
bok eller på en föreläsning. Då tycker jag,
att det är så sant och klokt och naturligt
och rätt och enkelt. Men jag skulle ta
det lika illa som mamma — jag vill inte
göra mig bättre än jag är — om min man
öfvergaf mig för en annan. Vore jag gift
med Erik och det hände honom, så skulle
jag allt vilja mörda henne. Jag kunde ju
inte lefva mitt lif, om hon tog Erik ifrån
mig. Åh, det är så inveckladt och mot-
sägande alltsammans, så man kan bli
för-tviflad. Helst, när man har sett sådant
här på nära håll och riktigt vet hur det
är. Jag har för mycket verklig erfarenhet
af äktenskapet för att kunna se det i en
sådan där idealisk dimma.
När man ser och hör allt det jag fått
se och höra, så tror man inte på teorier,
äfven om man vill det aldrig så gärna
och afundas dem som göra det i sin oskuld.
Man behöfver ju i alla fall inte tro det
allra värsta. Nej, det behöfver man inte,
och det gör man väl heller inte, då man
ingen erfarenhet har eller då man har
illusioner, men hur skulle jag kunna ha
illusioner! Jag har fått smaka på frukten af
andras kunskapsträd på godt och ondt, och
jag har fått nog, alldeles nog.
(Hon står en stund orörlig, så stampar
hon åter häftigt i golfvet.)
Men jag hade inte behöft veta det så
snart. Jag kunde ju i alla fall ingenting
göra hvarken för den ena eller den andra.
Det var nog också lättare för barnen,
då föräldrarna hade ansvar för dem och
inte de för föräldrarna. Och när det så
heter, att föräldrarna måste hålla ihop
äktenskapet för barnens skull, då skola de
verkligen inte först ta barnen till sina
förtrogna.
Stackars barn, stackars barn!
(Hon har en stund gått fram och åter
i rummet, nu sätter hon sig i en stol och
brister ut i gråt. Då hon lugnat sig något,
säger hon:)
— Det var så alldeles förbi med
mamma, och då fick jag ju säga henne,
att jag inte ville — att hon inte för min
skull. — Jag hade ju i alla fall ingen far,
som brydde sig om mig, då han kunde
bära sig åt som pappa gjorde. Vi hade ju
hvarandra, hon mig och jag henne, vi
skulle inte bry oss om honom. Jag sade
henne, som sanningen är, att man
omöjligen kan älska den, som man inte kan
högakta.
Nej, nej, sade mamma, omöjligt,
omöj-ligt, jag hade alldeles rätt. Hon ville i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
