- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
47

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Monica af Sophie Elkan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

allt göra mig till viljes, och då inte jag,
barnet, heller var lycklig längre, — lycklig
längre, stackars mamma, jag undrar om
hon verkligen trodde, att jag varit lycklig
en enda dag, sedan hon tog mig till sin
förtrogna — ja, då skulle hon ta steget
ut och låta skilja sig från pappa.

Nåja, och så sade mamma till pappa,
att hon ville skiljas både för sin egen och
för barnets skull. Allting göres ju nu för
tiden för barnets skull . . . Hon talade om
för mig hvad hon sagt, och hon talade om
för mig hvad han svarat. Han ville inte
skiljas. Mamma skulle bara veta hur många
människor, som dagligen kommo upp till
honom på advokatbyrån och ville skiljas.
Han talade om för mamma hur många
det var, och hon talade om det för mig.
Både mamma och jag häpnade, så förfärligt
många var det. Men de flesta lyckades
pappa få ifrån tanken på skilsmässa. Af
princip afrådde han nästan alltid makar
att skiljas åt, då det fanns barn. Då han
inte afrådde, skulle det förefinnas mycket
starka skäl och orsaker och inte bara en
sjuklig, ofta obefogad svartsjuka från
hustruns sida. Som i det här fallet. För
barnets skull ville han inte skiljas . . .

Jag tycker allt, att ett sådant barn sbm
jag är som en boll, som föräldrar kasta lyra
med. Faller bollen till marken, så är det
inte dens skull som kastar, utan dens som
inte passar på och tar emot. Ett barn
är allt så bra att ha för att skylla ifrån
sig på, ursäkta sig med och gömma sig
bakom. Nå, det var för barnets skull, det
vill säga för min skull, som pappa och
mamma inte skildes den gången. Det är
tre år sedan dess. Och pappa var
alldeles bedårande. Man kan inte tänka sig
något så förtjusande — jo, jag kan tänka
mig det, men han har också gått i pappas
skola —.

Och mamma var så lycklig. Hon sade
mig, att det var precis som när de voro
nygifta. Och hon var så nöjd och
tacksam, att hon inte gjort honom och sig
själf — och mig — olyckliga för sin
dumma och obefogade svartsjukas skull.
Nå, pappa var också så härlig första tiden
efter försoningen, att också jag gick och
grubblade på hur förfärligt det varit för
oss allesammans, om jag fatt min vilja
fram och pappa inte satt sig emot
skilsmässan. För grefve Stalheim med gref-

vinna och barn — och bonne flyttade till
Madrid, och vi hade det så bra, som vi
kunde ha det i ett halft år. Och sedan
behöfde jag inte grubbla längre öfver den
saken. Grefve Stalheim, grefvinnan och
barnen trifdes förträffligt i Spanien och
stannade kvar där, men bonnen tyckte
inte om klimatet utan följde med den nye
danske ministern hit tillbaka.

Och så började det alltsammans igen
på samma sätt. Mamma ville skiljas, och
mamma ville inte skiljas — bara pappa
ville lofva. Och pappa ville inte skiljas,
och pappa ville gärna lofva, och han
lof-vade gång på gång, men höll inte det
han lofvade, och det blef till scener, åh,
sådana scener!

Nej, jag kan inte gifta mig. Tänk,
om vi blefvo olyckliga och hade barn!
Det kunde ju också bli flera barn ooh inte
bara en stackare. Ja, om jag kunde
garantera dem, att Erik och jag skulle älska
hvarandra i lust och nöd, men det kan
jag inte, det kan man ju inte, äfven om
man älskar hvarandra aldrig så mycket,
då man börjar, då han friar — och då
hon . . .

Nej, när man har sett hvad jag har
sett och hört hvad jag hört och gått
igenom hvad jag gått igenom, då skall man
inte säga ja, hvarken till honom, som älskar,
eller till sig själf — bara ropa nej, nej,
nej I Eller rättare sagdt skrifva det.

(Hon sitter vid skrifbordet och håller
pennan i hand.)

— Det har blifvit mycket värre nu,
sedan de äro skilda. Pappa skrifver jämt
till mamma, och han skrifver förfärligt
vackra och ömma saker, och då han
händelsevis råkar mamma, och det gör han
rätt ofta, säger han det som är ännu mycket
vackrare och ömmare. Han är mycket
vältalig, min pappa. Jag har aldrig råkat
en sådan vältalig människa som han —
utom en. — När mamma också säger
detsamma och att hon aldrig i det hela taget
råkat någon, som är så lik pappa som
han — åh, hvad jag blir förtviflad. — Det
är också därför ...

Mamma är så olycklig nu, mycket värre
än förut, hon vrider händerna och gråter
och föraktar sig, därför att hon längtar
så obeskrifligt efter pappa. Det är det
allra värsta, då mamma säger, att hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free