Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henning Berger hör till de få, som nu
här hemma behandla samtiden och som
förstå, att ej bara målaren utan äfven
författaren kunna hitta motiv i Vasastaden
och att den hemskaste
Ytterstadagsstäm-ning kan rufva öfver de fukt luktande
hyreskasernerna i Stockholm lika väl som
•öfver ett Ninives bländhvita lerhus. Det
pittoreska i nutidslifvet ha få begripit som
Berger, han är i allmänhet starkare i det
fysiologiska än i det psykologiska,
starkare i det fotografiska än i kompositionen,
men då man läste hans förträffliga
novellsamling »Därute», begrep man genast att
han hade erfarit den hunger efter lifvet,
som gör att man spärrar upp ögonen på
vid gafvel och på rätta sättet.
Han har ej den ande, som drifver till
hänsynslöst sökande efter sanning, men
han har begripit det amerikanska
hänsynslösa sökandet efter välbefinnande.
Berger har en osvensk energi och en latinsk,
i bästa mening naiv förtjusning öfver den
sinnliga njutningen. I detta fall finnas
beröringspunkter med den store Maupassant.
I sina öfverlägsna beskrifningar på mat
och dryck, i känsligheten för de
atmosfä-riska fenomenen, värme, köld, åska och
regn, har han likheter med den märklige
gallern utan att alls imitera honom.
Hvilket starkt intryck af dessa hans
författar-egenskaper ger ej Bergers berättelse om
en variétéföreställning på taket af ett
jättehotell i Chicago, där en svensk flicka
dansar i den varma sommarnatten i det
blå-hvita elektriska ljuset och sedan, då
ovädret bryter löst, skänker sig till den fattige
hemlöse svensken, hälften af medlidsam
vänlighet, hälften för landsmanskapets skull.
Det är just den fysiologiska fylligheten i
den unge mannens känslor som
författaren med stor konst låter oss ana, som är
ett typiskt drag hos Henning Berger, då
han är som bäst. Höjdpunkten når han
i sina noveller, och redan då man läser
scenanordningen i »Syndafloden» förstår
man, att han önskar nå samma sorts effekt
i sitt skådespel, hvilket sätter de största
fordringar på regie och uppsättning. —
Har han lyckats i det dramatiska? Icke
alldeles. Händelsen är dramatisk med
stark spänning, men här kan man tala om
situationsdramatik lika väl som man talar
om situationskomik. Dessutom är
handlingens enhet ej nog starkt framhållen, ty
intresset splittras på de olika personerna.
Detta om felen. Förtjänsterna voro stora.
Först och- främst en verkligt god dialog
med korta, karaktäristiska repliker, där
författaren sinnrikt lagt de långa
utredningarna i munnen på den talföre advokaten
0’Neill — Bror Olsson —, hvilkens halft
patetiska, halft skämtsamma bibliska
ordvändningar ge ett intryck af amerikansk
lokalfärg, en efterklang af allt puritanskt
predikande i hörsalar, kyrkor och gathörn,
och hvilkens siande och feta glosor verka
enerverande på det lilla sällskap, som
under några timmar äro inlåsta på Strattons
bar och tro sig dömda till döden af en
öfversvämning. Dramatiska teatern hade
heder både af uppsättning och spel. Regnet
skötte sig ovanligt bra. — Själf känner
jag ej till miljön och kan ej säkert veta
om den var riktig. Men man hade en
känsla af att författaren hade varit både
på den amerikanska börsen och på den
amerikanska baren och att han hade
personlig bekantskap med den finansiella
tjurfäktning och björnhetsning, som försiggår
mellan the bulls and the bears,
representanterna för hausse och baisse. De förra
rikta sina hornstötar nedifrån och uppåt,
de senare nedtrycka med väldiga ramar
sina offer. Frazer — herr Personne —
hade blifvit illa åtgången i den striden och
var nu ekonomisk krympling för lifstiden,
ilsket hväsande om skurkar och tjufvar,
som han vädrade öfverallt. Bear, herr
Hansson, hans hatade konkurrent, är ännu
med i striden. Hans lifspatos är fallande
pris på hvete. Det är mellan honom och
f. d koristen, nuvarande kokotten Lizzie
— fröken Borgström — som styckets
kanske bästa scen utspelas. De enkla
repliker Lizzie har att säga om sin ensamhet,
sin anspråkslösa fordran på litet kärlek
gjorde sig vackert och äkta mänskligt i
denna röra af uppskrämda, halffulla
egoister. Det var en ny framgång för fröken
Borgströms gedigna, från all
sentimentalitet kemiskt rena konst.
Skådespelet föreföll starkare och mera
spontant än jag hade tänkt mig det. Den
reklam, som hade föregått uppförandet,
verkade redan den ej så litet U. S. A.
Man blef glad att konstatera friheten både
från det banala och sentimentala. Det var
ett godt och originellt stycke arbete, och
man väntar med glädje på något visserli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
