- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
59

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR

59

gen fullkomligt olika men lika bra af
samme begåfvade och företagsamme författares
hand.

Gjengangere, et familiedrama af
Henrik Ibsen, 1881, väckte som bekant,
genast ett ofantligt uppseende öfver hela
världen och en storm af motstånd. Man
börjar nästan tvifla på ett Jitet språks
hindrande egenskaper, åtminstone när det gäller
ett litterärt storverk, då man hör, att
parodier på detta skådespel nppfördes i
Uppsala, Lund, London och Madrid. — Hvad
vill Ibsen med detta drama, som måste
räknas till de allra djupaste, starkaste och
bäst byggda i hela världslitteraturen? Ibsen
skrifver själf i ett bref till Schandorph
några veckor efter utgifvandet: »Så har man
sagt, at bogen forkynder nihilisme.
Ingenlunde. Den befatter sig ikke med at
forkynde noget somhelst. Den peger kun
hen på at det gærer nihilisme under
overfladen, hjemme som andetsteds. Og
saa-ledes maa det nødvændigvis være: en

pastor Manders vil altid ægge en eller
anden fru Alving frem. Og just fordi hun
er kvinde vil hun, naar hun engang er
begynt. gå til de yderste yderligheder.» Man
har förebrått Ibsen, att han ej säger hur
det bör vara. Gjorde Antigone rätt, då
hon af systerlig kärlek bröt mot statens
lagar? Därom är Sofokles tveksam. Man
säger också, att Ibsen ej själf vet hvad han
menar, men det måtte han dock ha vetat,
när det gäller Gjengangere, ty han
skrifver just om denna pjäs till Georg
Brandes: »En hver, der læser Deres artikel, må,
synes jeg, få øjnene op for hvad jeg har
ment med min nye bog, hvis man
overhovedet vil se det.» — — Ibsen har
fördjupat problemen. Man är ej skyldig att
lösa dem för det. Det ligger i alla fali
något positivt i detta fördjupande. Hans
etiska betydelse är den, att han strängare
än hvad samtiden gjorde har betonat
san-ningskrafvet och individens ansvar mot sig
själf. Kristendomen har haft samma fordran.
Hos Ibsen växer den upp ur en annan
grund, den behöfver därför ej vara
förkastlig. Det är ingen bekväm lära Ibsen
predikar. Han visar i alla sina skådespel, att
vår farligaste fiende finnes i oss själfva.
Det är Bøjgen, feghetens, den andliga
bekvämlighetens ande. Pastor Manders
förlorade sitt lif, då han ej vågade ta emot
fru Alvings kärlek. Ibsen skildrar som

ingen »händelsernas förunderliga
sammanhang». Man säger som så ofta i lifvet,
då man följer skådespelens utveckling: »Så
märkvärdigt!» och en stund efteråt: »Men
så måste det ju ske». De äro ej lättlösta,
de stora lifsgåtorna. Afvisar man
arfsyn-den som orimlig, så får man igen den som
ärftlighet. Förefaller »en mild försyns»
löfte att straffa intill tredje och fjärde led
obegripligt, så är »en mild natur»
åtminstone ej ovillig att hemsöka barnen för
föräldrars missgärningar. Våra gärningar,
både de onda och ibland de vi trodde
goda, resa sig upp mot oss och spöka med
en logik, som vi först efteråt förstå. Så
var fallet med pastor Manders’
»själföfver-vinnelse» gentemot fru Alvings
kärleksan-bud.

Man har kallar »Gjengangere» föråldradt
åttiotaliskt. Ja det har onekligen gifvit det
årtionde, som följde efter dess utgifvande,
starka intryck. Det har slagit ihjäl
mycket pjoller, det har infört ett ohyggligt
allvar på områden, där gyckel eller grund
förnumstighet ansågos ha ensam rätt att
härska. Dramat har också framkallat
efterföljare med falskt djupsinne,förtunnande och
förvridande. Helt säkert har 8o-talet
mycket olämpligt och onödigt skrifvande och
pratande om sexuella frågor på sitt
skuldregister. Många tyckte att det var
»intressant» att få använda sig af
vetenskapliga och »rysliga» ord. Sedlighetsfrågor
diskuterades så ofta och ingående, att en
äldre, renhjärtad, fint bildad dam
förklarade att »sedlighet var det värsta hon
visste». Men det fanns en rätsida till denna
afvigsida. Det behöfdes i sanning att de
ytterligt viktiga könsfrågorna fingo en
mångsidigare behandling; många gamla
missuppfattningar och osanningar på detta
område behöfde sin revision. Genombrottet
blef litet våldsamt, mest därför att det för
länge låtit vänta på sig. I många fall
löstes problemet från båda håll ganska lätt.
Könsumgänget sker i äktenskapet, som bör
vara så godt som oupplösligt, detta var
moralisternas och de religiöses synpunkt.
På den andra yttersta flygeln hette det:
»Människor, som ha nöje af hvarandra,
skola kunna få tillhöra hvarandra». Ibsen
påvisar med lysande klarhet hur ofantligt
djup och svårlöst denna fråga är ur social,
hygienisk och moralisk synpunkt.

Då fråga är om »Gjengangere», bör man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:58:26 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1909/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free