Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kämpat. Olof har hoppats att liksom han
själf hade besegrat de hemska rösterna i
sin själ så som ärkeängeln Mikael
besegrat den gamla draken, så skulle hans son
bli ett synbart uttryck för den klarhet och
det ljus han själf har till sist vunnit i sin
hårda inre strid. Det blef tvärtom, och
detta framkallar det vansinne, som han
alltid känt lura i sin själs skrymslen. På
fjällbodarna i Jämtland bodde Mikael hos
ett bondfolk. Här vaktar han boskapen,
och fint har författaren antydt, att en
gnista af faderns geni hos gossen tagit form
af sinne för musik.
Det är uppe i denna stora och stilla
natur som Olof Hermenius öfvermannas af
vansinnet. Häns förtviflan vänder sig först
mot gossen, söm han bär bort för att ta
lifvet af. Men den lille undkommer, och
uttröttad och förfrusen dör Olof uppe på
fjället.
Författaren har tydligen i denna sista
akt velat lägga skådespelets tyngdpunkt.
Röster och visioner symbolisera den
döen-des sista mystiska uppgörelse med sig själf.
Det blir alltid en svår sak att ge den
önskade effekten åt dylika syner. De bli lätt
för kroppsliga. Verkningsfullt i högsta grad
var dock äfven, tack vare det goda spelet
och utmärkt iscensättning, Lappkungens —
hr Hedqvists — uppträdande.
Kierkegaard anser det demoniska vara
det som vi innerst vilja tillhöra, men åt
hvilket vi ej våga ge oss. På det sättet
kan den kristliga ödmjukhetsläran utöfva
•en demonisk tjusning på en person med
öfvermänniskomoral, ty om något är sant
så är det väl det, att människan är en
varelse som är missnöjd med hvad hon är
och att motsatsen drager oss med sällsam
makt. För snillet, utrustadt med en
abnorm känslighet, kan en dylik dragning bli
våldsamt stark.
I dödsstunden stå representanter för
hans inre strid, lappkungen, själfförnekelsen,
■och den jättelike Olof, själfförhärligandet,
tydligt för hans sinne. Frågorna om man
skall skapa för andra eller för skapandets
■egen skull bli smärtsamma och påträngande.
Harmoniskt slutar det hela med hans dröm
om midsommar, om kärlekslifvet, som ej
hos honom fått genomtränga egoismens
hårda skal. Hans systers röst, hennes som
offrat sig utan att han märkt det, ringer
i hans öron i dödsögonblicket.
»Mikael» spelades på ett sätt som
hedrade Svenska teatern. Främst stod herr
Svennbergs Olof Hermenius, i minsta detalj
genomförd och af ypperlig helhetsverkan.
Det är en originell skapelse, som visar att
i sina högsta former skådespeleriet ej blott
är en reproducerande utan också en
nyskapande konst. Edit Morlands roll är
liten och ej vidare sympatisk. Fru Bosse
gjorde af den hvad som kunde begäras och
hennes spel var särskildt i första akten
naturligt och gripande. Systern Marta
föreföll tråkig, men det var kanske
meningen. Bland birollerna kan särskildt d:r
Wolcker, herr Arehn, framhållas. Af den
materialistiske, lätt cyniske doktorn hade
han gjort en af sina vanliga goda
realistiska typer.
Det kan sättas i fråga, om någonsin
under nyare tider så många teatrar stått
under en enhetlig ledning som nu är fallet
i Stockholm. Augustus Harris i London är
väl den ende, som skulle kunnat täfla med
Albert Ranft. Då den store svenske
teaterledaren nu i november firades, var
hyllningen märkvärdigt nog i vårt afundsjuka
land fri från skorrande bitoner. Man lyckas
ej bara på tur i längden, och direktör
Ranft har också under de senaste åren
visat sig äga den kraft och uthållighet, den
arbetsförmåga och det omdöme,
hvarför-utan intet stort kan lyckas. En upplyst
despot är väl det som föresväfvar de flesta
konstnärssjälar som ideal, om de också då
i tanken oftast själfva axla den kejserliga
purpurn. Oanstucken af mystik och
dröm-meri har herr Ranft stilla fogat teater till
teater och står nu som en ny Orfeus
tämjande vilda sinnen.
När man såg honom i Adhémars roll i
»Låtom oss skiljas», tänkte man väl
knappast — hur väl han än spelade — att han
skulle bli härskare öfver ett haft dussin
teatrar. Med sina stora medel kan han
nu uträtta stora ting. Dugligheten
förtjänar aktning, rikedom förpliktar, och i
allmänhet har han visat sig besinna dessa ord.
Hans talrika teaterfolk känner sig tryggt
med honom vid styret. Måtte den mäktige
teaterchefen förskonas från det hybris, det
öfvermod, hvilket de grekiska tragöderna
ansågo utmana gudarnas vrede 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
