Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lucretias tårar. Berättelse af Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUCRETIAS TARAR
Berättelse af HARALD WÄGNER
NDER det Domitianus, som
efterträdt sin i gudarnas krets
upptagne broder Divus Titus,
var kejsare i Rom, gick en
dag i vårmånaden mars Faustus Messala
från Basilica Julia vid Forum Romanum,
där han hört sin berömde farbroder tala
i en rättegång, framåt Vicus Tuscus till
sitt hem på Aventinus. Ehuru han
varit borta många år från Rom och
senast i Britannien som tribun i Agricolas
här, var han rätt väl känd i Staden.
Ty han bar ett kändt namn, och
hjältarna från grälen på Roms gator voro
stolta öfver hjältarna, som i främmande
vilda länder kämpade för deras ära och
välfärd. Messala fick också många
hälsningar af mängden, som strömmade hem
från forum till middagen.
»Var hälsad Messala, hell Faustus!»
ropades från flera håll, och tribunen böjde
välvilligt på hufvudet och höjde handen
till svar. Han gick ensam utan följe
genom gatorna och brydde sig icke om,
att den finväfda togan blef smutsad af
mängdens knuffar. Han hade axlat väl
upp togan, så att man såg ett stort rödt
flammande ärr på axeln. Ärren äro
en krigares smycken, tänkte han. I
det kortklippta håret kunde man se en
nött ring efter hjälmen. Middagssolen
glödde, men fast han gick med obetäckt
hufvud, syntes icke en svettdroppe på
den bruna pannan.
Snart var han framme vid sitt hus,
som var gammalmodigt och tämligen
litet. Dock hade det efter grekiskt vis
en peristyl, den med pelare omgifna
lyx-trädgården med sin springbrunn i
midten. Portvakten, som hörde sin herres
fasta steg, öppnade under bugningar,
som denne icke brydde sig om att se.
Han trädde in i atrium, där man just
nu höll på att kläda bassängen med
marmor i stället för den tarfliga
travertin, som legat där i två århundraden.
Arbetarna åstadkommo ett öronpinande
väsen genom hammarna och gnisslet från
marmorsågarna, och han afskedade dem,
emedan han väntade gäster. Genom
ta-blinum, där slafvarna just höllo på att
ordna tricliniet, gick Messala ut i
peri-stylen. Där var svalt och behagligt. Han
satte sig på en låg fällstol och lyssnade
till plasket från springvattnet. Från
pe-ristylens alla fyra hörn utspydde ankor
af brons fina strålar, som beskrefvo en
behagfull båge och sammanträffade alla
på en punkt i midtelbassängen.
Han tog en liten sten och kastade i
vattnet och iakttog tankspridd, hur det
krusade sig i hundrade små ringar.
Medan han satt där, syntes plötsligt i
vattenspegeln bilden af en skön ung
kvinna. Messala undrade halft på skämt,
om det var källans nymf som hedrade
honom med ett besök, men bilden
vidrörde sakta hans skuldra. Han vände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
