Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lucretias tårar. Berättelse af Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUCRETIAS TÅRAR
105
cellus såg det, och snabb som blixten
uppfattade han situationen:
»Hvilken gud har slagit dig med
blindhet, ser du då icke den vackra
flöjt-blåserskan? Är hon din?»
Messala nickade.
Marcellus:
»Vid Pollux, hon är ju nästan som
gjord af Praxiteles’ hand. Hvad heter
hon, ah I gudar, hvilka armar!»
Messala:
»Lysis är hennes namn.»
Marcellus:
»Ett nytt namn med flere bokstäfver,
hon är värd en hel kratér.»
Messala trefvade: »Ly — Lu — La
— Lucretia.»
»Ett Hermesfynd, ett verkligt
Hermes-fynd, flöjtbåserskan Lucretia!!» vrålade
Balbinus gapskrattande. Flöjtblåserskor
voro i allmänhet kända för sina lösa
seder.
Bravo! ropade alla, och under
högljudda skratt fick Lysis namnet Lucretia.
Och Messala drack högtidligt för henne
och smekte henne med en lång blick.
Hon rodnade under de många blickarna,
men hennes hjärta bäfvade af glädje, ty
hon trodde sig veta, att hennes herre
åtrådde henne. Och midt i festens brus
såg hon endast honom. Men Marcellus’
små kvicka ögon sökte ofta bort till
henne, när de icke öfvervakade, att det
dracks ordentligt.
Nu började Balbinus och Messala att
tala om statens angelägenheter.
»Jag tror, att Roms fall är nära
förestående», gycklade Marcellus, »ty min
mormoder, som bor i Tibur, har hört, att
i Calabrien en kalf födts med två
huf-vuden.»
Messala:
»Det är dåraktigt att tro, att Rom
någonsin skulle gå under.»
Balbinus:
»Ingen kan betvifla din och dina sol-
daters tapperhet, käre Faustus, men
ingenting är så visst, att man icke kan
påstå något, som är dess motsats.
Sålunda’ kan det väl tänkas — jag
medger, att det är orimligt, men det kan
tänkas, att efter myriader af är det icke
mera finnes något Rom eller någon
Caesar, att Capitolium är jämnadt med
marken eller att Fagutal stigit upp till ett
högt berg.»
Messala afbröt honom med
vänskapligt förakt:
»Filosof!» sade han, »sofist! Alla
folk hafva utplånats från jorden eller gått
under Roms ok. Hvar finnes en ort
utom i öknarna — hvilka det icke
lönar sig att eröfra — dit icke våra
legioner nått? I tänken på partherna, på
chatterna, som stå vid vår östra gräns?
Bah, de äro vildar och kunna aldrig
störta oss. Nej, den är en dåre, som
tror, att Rom skulle kunna förgås såsom
Ilion, som brändes af Agamemnon. Rom
skall alltid förblifva, och vi skola endast
tillväxa i makt och rikedom. Det är icke
möjligt, att något annat skulle kunna
inträffa.
»Min börs för en droppe olja!» skrek
Sulpicius.
Men Balbinus svarade:
»Du har länge lefvat i fält och där
förvärfvat oförgänglig ära. Men du
glömmer, att Staden hemsökes af plågor.
Mycket finnes att klaga öfver. Har du glömt
eldsvådan för två månader sedan? Och
öfversvämningen, som kom strax efter,
liksom om både Vulcanus och
Neptu-nus sammansvurit sig emot oss? Och
hvem vet, om icke Afrika och Sicilien
snart tröttna att ge spannmål?
Intet är visst i detta lifvet. — Du
vet också, att ett inre gift kan genom
sin frätande inverkan skada en kropp,
lika säkert som ett dolkstygn eller
klubbslag. Läs i Juliernas historia och se.
Låtom oss likna staten vid en stor kropp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
