Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också ej minst denna synpunkt som bör
göra frihetsälskande män synnerligen
tveksamma inför denna form af sammanlefnad.
En sådan fru som fru Wald hade man, om hon
varit laggift, ej behållit ett enda år.
Scenen, då herr Fredrikson — v. Wollf —
erkände sig vara pappa, utfördes med
någon sorts gammaltuppstolthet af urkostlig
verkan, och herr Hillberg, som man med
stor glädje återsåg, gjorde med sin
konstnärliga auktoritet en god typ af konsul
Ståhl. Den grinigaste pessimist och
kriti-kaster måste väl klarna upp, då han ser
fröken Åhlanders vitala komik, bara hennes
sätt att uttala sin förmögne kusins
konsul Ståhls förnamn — Carl — rymde hela
massor af andfådd viktighet.
Slutligen har under december ett norskt
gästspel förekommit på Svenska teatern.
Lika bra som det är om konsten är
nationell, lika dåligt är det om beundran för
konsten är inskränkt af nationella gränser.
Det behöfves sannerligen områden, där
man kan och bör få söka sanningen och
skönheten utan att fråga efter hvad partiet
säger, utan att man behöfver oroligt titta
åt höger eller vänster. Den nationella
själfuppgifvelse, som varit betecknande för
1880- och 1890-talen i Sverige, har nu
lyckligtvis ej vidare hög kurs, men man
hade kunnat befara, att det glada och
prisvärda uppskattandet af särskildt
grannländernas konst och litteratur, som varit
så svenskt, skulle ha bortjagats af de
hat-fulla förolämpningar och kränkningar, hvilka
våra närmaste grannar tillfogat oss. Så
tyckes det emellertid ej gått, vi tyckas
fortfarande kunna mottaga det sköna och
kärnfulla i norsk konst och litteratur med
från hjärtat gående beundran.
Fru Ragna Wettergreens friska och
starka konstnärskap har mycket uppskattats
i Kristiania, och äfven här har man under
föregående gästspel beundrat hennes
tem-peramentsfulla spel. Om hon också ej
kunde ge full illusion af ungdomlighet i
Karen Bornemans roll, så märktes det i
alla fall tydligt hvad det är för en fond
af lidelse och lifslust som hon härskar
öfver.
Karen Borneman af Hjalmar
Bergström har som bekant af censuren blifvit*
förbjuden i Danmark. Man har fått lof
att bilda en dramatisk förening och genom
att betala en liten slant i medlemsafgift få
Fot. Rude & Hilfling, Kristiania.
RAGNA WETTERGREEN SOM KAREN
BORNEMAN.
rätt att sedan bevista en »privat»
föreställning, där »Karen Borneman»
uppfördes för medlemmarna. Jag undrar om
dessa ej blefvo litet snopna, ty om detta
skådespel af den ganska skicklige
författaren till »Lynggaard& C:o» är alltigenom
olämpligt för barn och halfvuxen ungdom,
så hade det i alla fall intet så brutalt eller
stötande som man väntat. I vissa fall
föreföll skådespelet ha kommit tjugo år för
sent till världen. Man påminde sig
80-talets sedlighetsdiskussioner, där herrarna
på yttersta vänstern hade någon sorts
förargelse öfver att papporna »tjufhöllo på
familjeflickorna», hvilket papporna trots all
utveckling fortfarande tyckas göra.
Däremot är det svårt att förhindra
samvetsäktenskapliga förbindelser, om den unga
fröken flugit ur boet och i Paris
öfversät-ter Anatole France eller i Florens skrifver
om Boccaccios älskarinnor. Redan
Gjör-well talar å propos Sergel i ett af sina
bref till sin dotter Gustava Lindahl om
»den sorts medelvägen som kallats mariage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
