Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de conscience», och nu, då en hel del etik
och hygien inblandats i det sexuella
frisinnet från 8o-talet, har
samvetsäktenskaps-frågan åter blifvit aktuell.
Karen hade varit gift två gånger eller
rättare ogift två gånger, då det hade varit
lugnare att vara gift, men liksom vissa
envisas att klistra de religiösa etiketterna på
uppfattningar, som äro rent antireligiösa,
så envisas Karen Borneman att kalla sina
förhållanden för äktenskap och säger: »Jag
har varit gift två gånger». Om en äldre
varmblodig kvinna skulle säga: jag har
varit gift trettiosju gånger, så förstå väl
alla hur galet det låter.
Skådespelet vill vara ett allvarligt
inlägg i de viktiga frågorna: har en kvinna
rätt att få älska fullt och helt äfven utom
äktenskapet, och ha de, som själfva få sin
själs och sin kropps kraf tillfredsställda inom
de former samhället gillar, några
anledningar att särskildt brännmärka dem, som under
oro och ångest gett bort sig själfva utan
ekonomiska eller sociala garantier? Karen
Borneman själf besvarar den förra frågan
med ett lidelsefullt ja, den senare med ett
lika passioneradt nej. Man kan ej begära,
att Hjalmar Bergström skall kunna lösa dem
i en eller ens i flera pjäser. Aktuell blef
den väl i egentlig mening först med
Rous-seaus La nouvelle Heloise, men sedan ha
volymer, ja bibliotek skrifvits och talats om
individens lyckokraf och samhällets rätt.
Den är ej obetydlig, frågan om
människo-individen skall ha rätt att uppfylla sin
bestämmelse liksom alla andra organiska
varelser. Wikner har behandlat frågan i
kulturens offerväsen, och det är sannerligen
ett ohyggligt offer kulturen eller samhället
kräfver. Detta offer kräfves i följd af
sakens natur främst af kvinnan, och ett brott
mot naturkrafvet blir praktiskt taget blott
bestraffadt hos henne. Att ett sådant
förhållande skall väcka förbittrad opposition,
är lika säkert som att man, hur man vänder
sig, ej kommer ifrån ansvaret för af
kominan och ätt rättighet och plikt äfven på
detta område äro oskiljaktiga.
Men hvad skall Karen göra medan hon
väntar på frågans lösning? Tidsrösternas
sorl är oredigt. Hon har fått lära sig att
man bör tala sanning, att fröknar ej böra
ha förhållanden, och att de ej böra få barn.
En aktningsvärd, frisinnad medicine doktor
friar. Hon berättar, som sanningen är, att
hon lefvat samman med en man, men
utan att få något barn. Härpå svarar
friaren i hufvudsak följande: har fröken inte
haft några barn, så kan jag, hur frisinnad
jag än må vara, ej gifta mig med er. Häri
instämmer hennes urkonservative pappa.
Man tänke sig hur detta skall verka på en
begåfvad, logisk ung dam, medarbetare i
en stor dansk radikal tidning!
Hur skall man egentligen bära sig åt
nu för tiden? Biskopar prisa »Svarta fanor»
för K. F. U. M. & K:are, herr Branting
häpnar öfver råheten att kalla professor
Wiksell »barnafader», barnlöshet hos
fröknar blir äktenskapshinder. Sannerligen de
yttersta tiderna äro komna!
Fru Ragna Wettergreens spel var kanske
väl divamässigt, men hon hade särskildt
vid skildringen af sin kärlekshunger och
sina olyckor de mest gripande och
passionerade tonfall. Det är för väl att
ändt-ligen få höra någon som lidelsefullt kan
anropa Afrodite. Det är verkligen ingen
skön dröm att hela landet skulle vara som
oändliga hyllor med välordnade lugna
filbunkar.
Af de medspelande voro fru Fahlman
och herr Klintberg de bästa. Den förra
var äkta mänsklig som modern, den senare
en fin, häftig men rätt sympatisk gammal
konservativ teologie professor. Att prof.
Borneman hade tokiga åsikter i
barnfrågan kan ju ej läggas herr Klintberg till
last.
Björnsons Geografi och kärlek är en
af de allra roligaste komedier, som skrifvits
i Skandinavien. Blott skada att tredje
akten af författaren blifvit så »förbättrad»,
att den nu är alldeles fördärfvad. — Det
är ett genis själfhumoristiska bekännelser
af egna svagheter som man här i den
kostligaste och mest originella form får sig
till lifs. Af dem som spelade detta stycke
under 1880-talets midt, då det för första
gången uppfördes på Dramatiska teatern,
var af de nu på Svenska teatern
uppträdande endast Bæckstrom kvar i Turmans,
den fantasilöse vetenskapsmannens lilla
lustiga roll. Att han var bra är egentligen
onödigt att tala om, men det var en
glädjande god föreställning i sin helhet, där
våra egna med heder gjorde sig gällande
vid sidan af gästen fru Wettergreen. Man
undrar kanske först hvarför den utmärkta
skådespelerskan valt en så pass obetydlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
