Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR NILSSON SOM GUSTAF ERIKSSON
I »SISTA RIDDAREN».
Hufvudrollen spelades af herr Palme.
Den begåfvade skådespelaren lyckades ej
riktigt i denna uppgift. Hans röst
verkade något onaturlig, och hela gestalten
saknade det tidstypiska. Hade han burit
halflångt, tvärklippt hår, det som på den
tiden kallades kolbe, hade nog det yttre
intrycket varit bättre, men det väsentliga
felet var det monotona, nästan
sentimentala i framställningen.
Herr Nilssons Gustaf Eriksson var ett
godt arbete, och han låter oss ana
storheten under obändigheten.
Af ärkebiskop Gustaf Trolle gjorde
herr Bror Olsson en alldeles ypperlig typ
med mycket af den cynism och äfven den
andliga öfverlägsenhet man har all
anledning att tro betecknande för den store
partiledaren. Herr Personne utförde
smidigt Erik Leijonhufvud.
Det kan sättas i fråga om herr August
Lindberg gjort den rätta typen af Hemming
Gad. Den egendomliga rösten och de
falska betoningarna skada kanske mindre
då det är fråga om en åttioåring, och den
skanderande viktigheten är lättare att
förlåta hos en sådan, än då en ung man
framställes. Men borde ej det råbarkade
kommit fram hos denne grofhuggare till
biskop, som en gång skref om sina
andliga förmän till fru Mätta, då han trodde
sig skola bannlysas: »the scola faa 1,000
diwell, med orloff sagt, verdige fru moder,
forlather mik at jak taler saa grofft, jag
haffuer ekke nylige varet i frustuffuen».
Den sidan kom icke fram, mera då
listigheten och världsvisdomen hos den, som
meddelade om sig själf: »Jach hawer
swa-ret honum i nor, thet han begeradhe i
södher». Äfven i andra afseenden hade
herr Lindbergs framställning af Gad sina
förtjänster, och det gubbaktiga, hans
vilsekomna trefvande, då Kristian i hans lifs
sista timme tvingar den gamle
danskhata-ren öfver till de forna fienderna, hade något
stortragiskt. Bland de öfriga förtjänar herr
Emil Hillberg som Erik Trolle och herr
Riego som lybsk rådsherre att nämnas. På
damsidan gjorde fru Sandell hvad göras
kunde af Mätta Dyres omöjliga roll, och
fruarna Lundeqvist och Hansson buro med
värdighet och ädelhet sina höga namn och
vackra dräkter. Man skall vara mycket
liberal för att ej tjusas af olyckliga och sköna
damer med namnen Gyllenstierna och
Bielke, och man riktigt unnade den
stackars dystre Johan Månsson Natt och Dag
att slutligen få ej blott glädja sig åt det
vackra namnet Anna Bielke utan åt hela
den förtjusande personen med namn och
hull och hår och kropp och själ. —
Det bifall, som den fulltaliga publiken
skänkte det nya skådespelet, smakade
något af festföreställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
