Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En pardon i Guingamp. Af Mildred Thorburn-Busck. Med 18 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUSTPARTI I BRETAGNE. OLJEMÅLNING AF CHARLES COTTET.
lunden med mistein i hand, som man
tänker sig skrida öfver dessa stormblåsta,
remnade högslätter. Hedniska bruk och
kristen vidskepelse ha också fortlefvat
vid hvarandras sida och med tiden
blifvit så blandade, att man numera knappt
kan skilja dem åt. Offerkällorna äro
kvar, de ha blott förvandlats till
Maria-källor, där den heliga jungfruns bild
presiderar i nischen öfver det sorlande
vattnet. I midsommarnatten tändas alltjämt
eldarna till solgudens ära, fast han
numera fått namnet S:t Jean, och
offerlundar och stensättningar spela en stor roll
i folkfantasien. I kyrkogårdsmurarna
finner man ännu den höga stenskifva, öfver
hvilken kvinnorna måste klifva för att
hindra succuberna, hvilka som bekant
kunde ikläda sig kvinnlig skepnad men
hade till knäet sammanvuxna ben, att
intränga i kyrkan och medelst sitt sköna
yttre förleda männens hjärtan.
Kelter-nas mystiska, äfventyrsälskande,
lifsodug-liga gemyt är också kvar. Det lyser
emot en ur sjögröna, genomskinligt
blickande ögon, ur de små kapellens
legend-fyllda kryptor och fantastiska arkitektur,
och ej minst ur de smutsiga, vanvårdade
byarna, där århundradens slöhet och
degeneration lämnat djupa spår.
Ju mera man tränger in genom
sagornas töcken i längst försvunna tider,
dess mera strålar Bretagnes namn,
Penin-sula Armorica, som redan då romarna
intogo Gallien var ett själfständigt rike
med konungalängder och ryktbara städer.
Här låg den stolta staden Is, Armoricas
Vineta, som enligt sägnen gifvit sitt namn
till Paris: Par-Is d. v. s. maken till Is.
Den låg i själfva hafsbandet och
skyddades mot hafvets härjningar af en
mäktig mur med slussar, som endast fingo
öppnas af konungen för att insläppa
tillräckligt med vatten för stadens behof,
och den största af dem öppnades medelst
en silfvernyckel, som konungen städse
bar i en snodd om halsen. Vid tiden
för stadens undergång regerade där ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>