Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den blå blomman i kyrkvärdens trädgård. Af Ellen Lundberg f. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tunga nattfjärilar på de elastiska
stänglarna, iris löpte i täta led som riddare
med lansar och spjut utmed murkanten,
ackleja och delfinium snärjdes i
hvarandra, trängande sina dunkla och
lysande blommor sida vid sida; resedan
doftade halft osynlig ur alla vråar och
gömmen.
Blommorna lefde, men den gamle
kyrkvärden, som älskade och
omhuldade dem som om de varit hans barn,
han tog en afton godnatt af sin
trädgård för att aldrig se den igen. En
tidig vårmorgon, just som de första
hyacinterna slagit ut under fönsterna, dog
han, och så fick fröken Marie ensam
öfvertaga hela vården om trädgården.
Fastän hon alltid varit broderns
högra hand, hade hon aldrig vant sig
att styra själf, hon hade endast utfört
hans order och fullföljt hans önskningar.
När hon därför helt plötsligt befann
sig ensam i det gamla huset med
ansvaret för trädgården, den afgudade
trädgården, helt och hållet på sina
skuldror, kände hon sig helt
ängslig. Måtte hon kunna sköta
alltsammans så som om brodern ginge vid
hennes sida; måtte icke den minsta
planta vissna och dö under hennes
händer. Hennes små ljusblå ögon drogo
sig tillsammans, och hennes lilla bleka
ansikte fick ett beklämdt och
ångest-fullt uttryck vid blotta tanken att
någon skada skulle ske broderns älskade
lustgård.
Till begrafningen kommo några
släktingar långt bort ifrån, hvilka aldrig
visat sig där, medan brodern lefde. Bland
dem fanns en gammal fröken vid fröken
Maries obestämda ålder, en aflägsen
släkting, som hon icke sett på många
år. När begrafningen var öfver, tog
hon fröken Marie afsides, drog upp ett
litet paket ur fickan och sade halfhögt
och hemlighetsfullt:
»Det här är några rotknölar, som
jag egentligen för längesen skulle ha
skickat till din bror. Jag visste ju, hur
innerligt intresserad han var af sin
trädgård, och jag ville glädja honom med
en ny, sällsynt blomma. Men så blef
det aldrig af. Det är så! Man
tummar sina föresatser så länge, att de bli
liksom oigenkännliga, och då är det
nästan alltid för sent, och man kastar dem
i en vrå. Men nu vill jag i alla fall,
att du ska ha dem. Jag har fått dem
af min brorson, som är sjöman. Han
har hämtat dem med sig långt, långt
bort ifrån; — jag tror det var från
Indien, — jo, Indien var det! Ja, jag
minns inte riktigt. Men den lär vara
så utomordentligt sällsynt och så
vacker.»
Hon tystnade ett ögonblick.
»Det blir en blå blomma, — bara
en enda hvarje år, men en så underlig
blå blomma», upprepade hon, vägande
på orden.
»Äh, från Indien», svarade fröken
Marie vördnadsfullt, — »en blå blomma!
Det måtte vara mycket vackert!» Hon
tänkte icke vidare på, hvad hon sade.
Hon tänkte endast, att det var för sent
för hennes bror att glädja sig åt gåfvan.
»En blå blomma!» Hennes ögon
fylldes med tårar. »Jag ska plantera den
under gafvelfönstret, där hans skrifbord
står, så kan jag tänka mig, att
han sitter där inne och ser på den»,
fortfor hon, halft för sig själf. Hon
talade i samma dämpadt
hemlighetsfulla ton som släktingen.
När gästerna rest skyndade sig
fröken Marie att plantera de små
rotknölarna under gafvelfönstret. Hon
packade själf till den ännu kyliga jorden
med sina magra händer, vattnade och
ansade sin nya skyddsling.
Och så gick tiden. Våren kom, och
trädgården skiftade åter som en rågad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
