Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den blå blomman i kyrkvärdens trädgård. Af Ellen Lundberg f. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blomsterkorg; det vällde öfver alla
bräddar, det låg ett surr och en doft i
luften, som nästan döfvade, det vibrerade
som från spända, glittrande strängar,
och solen sköt sina heta strålar rätt in
i blommorna och prässade vällukt och
honung ur kalkar och kronor.
Fröken Marie sprang omkring som
en beskäftig, litet hufvudyr tätting med
kratta och vattenkanna, knif och sax.
Hon kände sig trött af ansvar och
möda. Aldrig hade trädgården
förefallit henne så stor, aldrig hade
blommorna kommit i ett så envist,
öfverflö-dande myller.
Om kvällarna var hon dödstrött,
benen buro henne knappast. Det var som
om hon hela dagen haft uppsikt öfver
ett asyl med små barn, där tusentals
barnamunnar gapat efter mat och
tusen röster ropat på vård och
vänlighet.
Alla blommor kommo i massor, i
klungor, i legio detta år, — alla utom
en, — den blå blomman! Och det var
egentligen den enda fröken Marie
längtade efter att se. De andra kände hon
ju förut till punkt och pricka.
Men den blå blomman; det var det
hemlighetsfulla, det obekanta! Hon
började nästan drömma och dikta om den
så gammal hon var! — Från Indien, —
från ett mystiskt sagoland, långt, långt
borta hade den kommit; öfver land och
haf hade den blifvit förd från underbara
trakter, som för fröken Marie voro blott
en myt — ett förvirradt kaos af
tusenåriga tempel, öfversvämningar,
palmlunder, brända änkor och blekögda
missionärer. En sådan blomma måste ju vara
underbar! Hur såg den ut? Hade den
runda eller spetsiga blad; — var den
rosformig eller flikig; växte den högt
eller kröp den utefter marken?
Den där blå blomman började bli
en fix idé för fröken Marie. Hon tänkte
beständigt på den, undrade öfver den,
längtade efter den som en hälsning från
något stort, fjärran obekant, hon
väntade sig liksom någonting särskildt af
den; hvad, kunde hon icke klargöra för
sig själf. Det första hon gjorde hvarje
morgon var att gå ut och se efter, om
den började skjuta upp öfver jorden.
Det kittlade henne i fingrarna att göra
som barn bruka, att krafsa undan
litet af mullen och se efter, om den
börjat gro. Men hon återhöll sig.
Hon måste ha tålamod. Hvad skulle
hennes bror ha sagt, om han sett henne
bära sig så otåligt och grymt åt. Men
hon krattade och vattnade, hon böjde
undan de grenar, som hon tyckte
skymde solljuset, — hon skulle gärna ha
spänt upp ett paraply öfver den för att
skydda den för allt för häftiga
regnskurar, men hon skämdes att göra det.
Hvar morgon och kväll gick hon bort
till gafveln, lade sig ned på gången och
synade noga jorden, där de små grå
rotknölarna lågo begrafna. Det var
som om hon lyssnat efter en röst
nedifrån djupet, men hon lyssnade
förgäf-ves.
Men så en varm, mulen
försommarmorgon, då det regnade några stora,
glesa droppar, och hon kom ut i
trädgården, fick hon se ett litet spetsigt
ljusgrönt blad sticka upp öfver den
mörka mullen som ett smalt finger.
Hennes hjärta började slå så häftigt,
som om hon plötsligt stått inför ett
under, och hon sjönk så hastigt ned på
knä på gången, att det värkte i hennes
oviga, gamla ben. Jo, den kom
verkligen! Ändtligen! Det gröna bladet
delade sig snart i två långa, spetsiga,
som höjde sig, spänstiga och stela, och
kastade en smal skugga öfver rabatten.
Men därvid blef det. Någon blomma
visade sig icke. Fröken Marie väntade
och väntade, men förgäfves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
