Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den blå blomman i kyrkvärdens trädgård. Af Ellen Lundberg f. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge mannen hörde icke alls
på henne. Han hade skyndat bort till
en af rosenbuskarna och bröt en af de
stora vinröda, enkelbladiga blommorna.
Han stack sig och stoppade häftigt
tummen i munnen med ett kväfdt utrop af
förargelse.
»Det är en lustig sort, den här. Det
är sällan man råkar den så här pass
norrut», sade han halft för sig själf.
medan han noggrant betraktade och
slutligen plockade sönder blomman.
»Vi brukar inte ...» fröken Marie
hade ämnat säga den okände unge
mannen, att ingen någonsin brukade
plocka af blommorna i trädgården, men
orden fastnade henne i halsen. Hon
började också känna sig en smula
mildare stämd. Han hade ju i alla fall
beundrat hennes rosenbuskar, och hon
sade blygt:
»Eftersom herrn tycks vara så
intresserad, ska jag be att få visa en
blomma, som är ytterst sällsynt. Jag
har aldrig sett den förr. Den blommar
mycket sparsamt, behöfver otroligt
noggrann vård, sol och vatten. — — Jag
har fått den af en vän, som hämtat den
långt långt bort ifrån — ända från
Indien. I år blommar den för första
gången!»
Medan hon talade, trippade hon med
korta, varsamma steg framför honom på
sandgången, litet lutad åt högra sidan
som hon vant sig att gå, ty hon bar
nästan alltid på en tung vattenkanna.
Hon förde honom bort till gafvelfönstret
och stannade och visade med en
beundrande rörelse mot den blå blomman,
som just nu stod bländande grann i
skenet från en sned solstråle.
»Den här», sade hon sakta. Hon
kände, att hennes hjärta började bulta
som i förväntan och ångest. »Skulle
ni möjligen kunna säga mig namnet på
den här egendomliga blomman?»
Den unge botanisten böjde sig raskt
och bröt utan vidare en af de fina
stänglarna. Fröken Marie sträckte afvärjande
och med ett kväfdt rop handen emot
honom, men det var för sent.
»Den här!» Han skrattade igen.
»Från Indien, sa’ ni? — Jo jo; det är
inbillningen, som gör underverken här i
världen!» Nu skrattade han igen så att
alla hans hvita tänder lyste. Fröken
Marie stirrade på honom. Hon såg
hans breda ansikte och bländande
tänder som i en dimma, och hans skratt
pollrade som isvatten öfver ryggen på
henne.
»Och det har ni trott på, min goda
fröken?»
Han såg på henne från sidan med
sina ljusa, pigga ögon. »Det här är en
mycket vanlig varietet af iris.»
»Iris?» Fröken Marie stammade på
målet. »Förlåt mig, men — tror ni
inte, att ni misstar er. Iris växer där
borta; — de där, — i långa rader; —
jag känner dem mycket väl. Jag kan
inte tycka, att de här» — — hon
fortsatte icke, men pekade, med en hand
som skälfde litet, bort mot en räcka
brungula och violetta iris, som
blommade längre bort i trädgården.
»Nå nå, — det finns tjogtals arter!»
Han slog med handen som för att tysta
och öfvértyga henne. »Nere i våra
trakter växer den här sorten i massor i
trädgårdarna; de förökar sig utan
minsta svårighet, — och i södra Europa!»
— se så, nu skrattade han igen. Det
gick som en sprittning genom fröken
Marie, — »i södra Europa, — där
frodas de som ogräs! — Indien! Ah nej!
Vår beskedliga svenska kalljord får allt
nöja sig med mindre sagolika produkter.
Fröken kanske rent af har gått och
inbillat sig, att det var lotusblomman, —
den heliga lotusblomman! —Jo, jag
tackar, jag! Men, herre gud, — det är ju i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
