Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från operan och konsertsalarna. Af Andreas Hallén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutet af november och fröken Signe Rappe
strax därpå, den 2 december. För dem
som älska att göra jämförelser var ju detta
således ett mycket lägligt tillfälle. Fru Acktés
Salome var ytterst omsorgsfullt genomtänkt
och så detaljrikt utförd, att hon med rätta
här, liksom nyligen i Leipzig, väckte stor
sensation. Hon har också utfört rollen
under de Strausska festspelen i Dresden,
sista veckan af januari, och detta får ju
anses som särskildt hedrande för den
be-gåfvade finska sångerskan.
Redan hennes språngliknande entré hade
något af rofdjuraktig vildhet och
begärlighet efter byte. Och ett sådant af mera
sällsynt slag erbjudes ju henne snart nog
i den ur fängelsehålans djup uppkallade
Jochanaan, mot hvilken hon använder de
mest förföriska gester och tonfall, i ständig
stegring uttryckande en sinnlighet, hvars
perversa ytterlighet får sin hemska
upplösning, då hon ändtligen får kyssa det
af-huggna hufvudet. Denna vedervärdiga
episod doldes dock lyckligtvis för åskådaren
under en svart slöja. Högst effektfulla
voro äfven de olika nyansgraderna af
själfva sångpartiet • dessa ömsom gälla,
korta och skrockande ljud, vällustiga
kraftutbrott och en ovanlig växlingsrikhet af
sensuella uttryckssätt i tonfall, färgklang
och frasering. Det var en mycket
talangfullt gjord scenisk framställning, hvilken, så
raffinerad som den var, ännu tydligare
åskådliggjorde detta lyckligtvis sällsynta
sceniska exemplar af nedärfd perversitet
och som genom ett sådant utförande
åtminstone kan få ett psykopatiskt intresse.
Jag har vid omnämnandet af detta
sensationella dramas första uppförande härstädes
anfört, att de kortfattade berättelserna i
evangelierna ej gifva någon slags grund till
denna perversa Salomes historiska existens.
En tysk författare har nyligen påstått att
det lär vara en gammal sägen, berättad af
Flaubert i novellform, som gifvit
uppslaget till denna »moderna» Salometyp.
Enligt denna sägen skulle Herodes förälskat
sig i sin egen dotter Salome, hvilken
sistnämnda återigen förälskat sig i Johannes
döparen och sökt förföra honom, men
blifvit med förakt tillbakavisad och därför
svurit att hämnas.
Den mångfrestande tyske konstnären
Max Klinger har i ett polykromt
skulpturverk åskådliggjort en Salome, som har
vissa drag påminnande om den föregifna
Flaubertska typen. Detta konstverk finnes
i Leipzigs museum, och man glömmer ej
så snart det dämoniska ansiktet med de
märkvärdiga ögonen, som uttrycka en
glödande sinnlighet, men på samma gång
en grym, triumferande hårdhet, ett
rof-djurartadt begär. Och nedanför denna i
halffigur framställda kvinnotyp ser man,
till vänster masken af den åldrande,
liderlige Herodes, och till höger den af
Johannes, som med sina stirrande bernstensögon
och ett smärtsamt drag om munnen
ingalunda gör intryck af en öfver all världens
sinnlighet upphöjd essé.
Fru Ackté uppträdde äfven som Tosca
i Puccinis opera och återgaf detta parti
med ett nästan till öfverdrift gränsande
detaljrikt spel, som visserligen i andra
aktens stora slutscen med Scarpio gjorde
stor scenisk verkan, men som i sista
akten hade vunnit på mindre virtuositet men
destomer värme och känslighet.
Prestationen var emellertid högst intressant, och
sångpartiet återgafs på originalspråket med
stor nyansrikedom, klangstyrka och
dramatiskt föredrag.*
Efter en sådan fullödig konstnär hade
ju fröken Rappe som novis ingen lätt
position, isynnerhet ej i Salomes roll, som hon
valt för sitt första uppträdande efter några
års vistande i utlandet. Hennes
uppfattning af rollen gaf mera intryck af
nyckfull egensinnighet än dämonisk
lidelsefullhet, och minspelet var alltigenom stereotypt.
Slöjornas dans var nog riktigt anlagd från
början som en veritabel arabisk magdans,
men fick ej någon märkbar stegring mot
slutet af dansscenen. Hon sjöng det svåra
partiet med en för en nybörjerska ganska
ovanlig träffsäkerhet och med ren
intonation, men själfva rösten, med sin alltför
ljusa klangfärg, var för svag mot den här
alltför dominerande orkestern. Hennes röst
tyckes mig ej hafva märkbart vunnit i
styrka och volym sedan jag för sex ä sju
år sedan hörde henne sjunga, och
mellan-registret är svagt och klanglöst, de höga
hufvudtonerna skarpa och vid forcering
chevroterande. Under hennes fortsatta
gästspel fick man dessutom höra henne
som Margareta, Elsa, Aida och Senta, i
hvilken sistnämda roll hennes musikaliska
* Aino Acktés porträtt i denna roll finnes i
O. o. B. 1908 sid. 654.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
