Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från operan och konsertsalarna. Af Andreas Hallén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TERESA CARREftO.
och folkvisemotiv. Oaktadt många lätt
förklarliga påminnelser om Gounod,
Meijer-beer, Verdi m. fl. romanska kompositörer,
så finnes ju ändå något äkta svenskt
tilltalande i denna opera, såsom t. ex. första
aktens vackra julstämning och andra aktens
julottegång, Ingeborgs »spinnaria», Ulfs
folkvisa i sista akten, och nog hade
Hallström naturlig musikalisk begåfning, fastän
han saknade tillräckliga kunskaper och
därför aldrig kom utöfver
dilettantstånd-punkten.
Herr Ödmann innehade sin gamla roll
som Bergakung, men rollbesättningen i
öfrigt var alldeles ny. Fröken Osborne, som
för första gången sjöng Ingeborgs parti, äger
en ganska behaglig röst, som hon dock ej
förstår att riktigt behandla, tyckes också
vara musikalisk, men har högst ringa
scenvana, så att framställningen gjorde ett lamt,
nästan intetsägande intryck.
Strax därpå var man färdig med en
repris af Engelbrekt Humperdincks
sago-opera »Hans och Greta», som nu
uppfördes med fru Claussen och fröken Hesse
i titelpartierna jämte fröken Edström
(modern), herr Strömberg (fadern) och herr
Stiebel — hexan. Denna opera, med sitt
hjärtliga tonspråk, betingadt af det naivt
barnsliga sagostoffet, och med den fyndiga
och högst konstnärliga behandlingen af en
mängd tyska folkvisemotiv, borde väl äfven
hos oss förmå intressera både ung och
äldre, som fallet är än i dag i Tyskland,
hvarest operan, som nu är 14 år gammal,
gafs säsongen 1907—08 icke mindre än
136 gånger.
Under januari gaf den här välbekante
tenorsångaren FranzNaval tvenne konserter
i musik, akademien. Konstnären tycktes
denna gång ej vara fullt disponerad, och
dessutom fördärfvade ett monotont program
och därmed sammanhängande föredrag i
någon mån det goda intrycket man fått
från hans förra uppträdande härstädes.
Konsertföreningen gaf sin andra
abonnerade konsert den 25 jan. i akademien,
och under herr Aulins ledning uppfördes
Schuberts C-dur-symfoni och en
pianokonsert af den framstående pianisten Ernst
v. Dohnånyi, hvilken själf utförde
solopartiet. Kompositionen skrefs, enligt hvad
som meddelats, vid 20 års ålder och får
i betraktande häraf anses som ett
visserligen omoget men dock ganska talangfullt
verk. Den första satsen börjar lofvande
nog, men håller ej fast vid något bestämdt
hufvudmoment utan breder ut sig med
ständigt nya infall och saknar således
enhetlighet. Den andra långsamma satsen
är bättre formad, fastän jag här icke kan
förstå hvad betydelse koralmotivet har.
Kanske det blott är ett minne från
kompositörens kontrapunktiska öfningar? Den
sista satsen är mera orolig än den första,
och för återupptagandet af förutnämnda
koralmotiv finner jag ej någon plausibel
grund. Orkestreringen är välgjord, fastän
något bullersam, och särskildt frapperar en
viss förkärlek för puksoli och långa
orgelpunkter. Men herr v. Dohnånyi tillhör ej
de allra nyaste tyska »tonstormarna», och
detta är enligt mitt enkla omdöme ej
något fel — snarare en förtjänst. Hans
pianospel är helt enkelt öfverlägset och
erinrar mig rätt mycket om Tausig och —
Biilow. Häri blef jag ytterligare bestyrkt
på Anlinska kammar musikforeningens
fjärde konsert den 27 januari, då herr
v. Dohnånyi, med utomordentligt
finkänsligt och förstående föredrag, utförde
pianopartiet i Beethovens violinsonat i G-dur
op. 96 och i Joh. Brahms geniala
pianokvartett i G-moll, härvid förtjänstfullt
understödd af hrr Aulin, Molander och
Claeson. Äfven vid denna konsert fick herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
