- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
178

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Maurice Maeterlinck. En intellektuell omvändelse. Af Alf Nyman. Med 2 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rötter i själslifvets träskmarker, giftiga
blommor och blommor, ägnade att med sina
bleka diademer smycka döda drottningars
pannor. Och man kommer oupphörligt att
tänka på, att Maeterlinck tillbragt sin
ungdom i en klosterskola samt vuxit upp i
Gent, hvars tungsinta miljö ovillkorligen
har inverkat på honom, liksom Briigge på
sin diktare, George Rodenbach. Ty på
botten af detta diktande ligger ännu en
instängd, sjuklig katolicism — och
in-spirationsämnena äro öfverallt Synden och
Döden:

>Oraison.

Mon åme a peur comme une femme,

Voyez ce que j’ai fait, Seigneur,

De mes mains, les lys de mon åme,

De mes yeux, les cieux de mon coeur!

Ayez pitié de mes miséres!

J’ai perdu la palme et l’anneau;

Ayez pitié de mes priéres,

Faibles fleurs dans un verre d’eau.

Ayez pitié du mal des lévres.

Ayez pitié de mes regrets,

Semez des lys le long des fiévres
Et des roses sur les marais ...»

Ur alldeles samma allmänstämning
framgår hans tidigaste dramatik. Den är endast
till dramatiska situationer lösgjorda
stämningar af rent personlig valör. Samma
ödesuppfattning, samma hypokondri som
uti de första dikterna! Hans människor
äro direkta afkomlingar af den
experimentella romanens homme machinal. Men
de äro blodlösare, lifsfattigare —
ryggrads-lösa drömmare, halfgångna materialisationer
af ödesskräcken — — »Jene Asra,
wel-che sterben, wenn sie lieben» —! De
ropa aldrig, vredgas aldrig, men darra för
det allra minsta. Deras sensibilitet är
stegrad, deras reaktionsförmåga nedsatt. De
känna månskenet på sina händer och höra
gräset växa. Deras rörelser påminna osökt
om hypnotiserade personers — och två
tredjedelar af deras varelse är nedsjunken
i det omedvetna lifvet. De äro den
Scho-penhauer-Hartmannska filosofiens sista
telningar; på deras hjärnor spelar naturviljan
motståndslöst — utan friktion lyda de
ödeslagen. Själf har Maeterlinck i ett
senare företal, hvari han tar afstånd från
denna dramatik, framhållit, huru han velat

sammansmälta den kristna gudsidéen med
den antika fatalitetstanken och skapa en
dödens och rädslans skönhet — ungefär
som Edgar Allan Poe i sina noveller! —
»A peindre cette faiblesse immense et
inu-tile, on se raproche le plus de la vérité
derniére et radicale de notre étre, et, si
des personnages qu’on livre ainsi å ce
néant hostile, on parvient å tirer quelques
gestes de grace et de tendresse, quelques
paroles de douceur, d’espérance fragile, de
pitié et d’amour, on a fait ce qu’on peut
humainement faire quand on transporte
1’existence aux confins de cette grande
vérité immobile qui glace 1’énergie et le
dé-sir de vivre. C’est ce que j’ai tenté dans
ces petits drames» . . . Och alla dessa
ödesinvalider, från »La princesse Maleine»,
»Les Aveugles» till »Pelléas et Mélisande»
äro behärskade af samma metafysiska
spökrädsla, af samma rent kroppsliga
illamående inför det obekanta, det
transcenden-tala.

Som en filosofisk kommentar till dessa
dödsdramer kan man betrakta
essaysamlingen »Le Trésor des Humbles», 1896.
Maeterlinck utför här vidare den psykologi och
fatalism, som han konstnärligt velat
framställa i dramerna. Denna psykologi, säger
han, är något helt annat än »la
psycholo-gie habituelle», som han föraktar. Det är
för en transcendental psykologi han vill
bereda rum, och hvilken uteslutande har
att befatta sig med »de direkta
förbindelserna mellan själ och själ», dess högre
sensibilitet såväl som dess utomordentliga
närvaro — dess présence extraordinaire». Ty
liksom Theodor Fechner tror Maeterlinck
i denna bok på en själarnas gemenskap,
en högre, intimare kommunikation dem
emellan än den genom sinnena möjliga.
Människosjälen, säger han, är en växt af
den allra största enhetlighet, och när tiden
är inne, blomma alla dess grenar på en
gång. Den moderna människans stegrade
andliga finkänslighet, vissa litterära och
kulturella företeelser tyckas tyda på, att
vi i våra dagar å nyo skola få upplefva
en sådan det öfvermedvetnas blomning,
som vi bevittnat i indernas och persernas
gamla religion och medeltidens mysticism.
Denna inre blomning sker i tystnaden,
bakom orden och bakom tankarna.
Därför är det icke heller intelligensen, som
bestämmer människovärdet. Nej, våra su-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free