Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Maurice Maeterlinck. En intellektuell omvändelse. Af Alf Nyman. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som har betydelse för oss — och att allt
annat är fruktansvärdt betydelselöst!
Det är just denna samfärdsel mellan
vårt medvetna och omedvetna lif som
intresserar Maeterlinck. — Men kontakten
dem emellan är ännu mycket dunkel. Det
finnes ingen konstaterbar proportion mellan
det undermedvetnas lättrörlighet och
graden af medvetet lif! Under intelligensens
ljuspyramid kunna i de svala grafkamrarna
våra instinkter lefva och röras i ännu
varmblodig kroppslighet; men också
förtorka och skrumpna samman till liflösa
mumier. Intelligensens höjd, byggnadens
glans gör härvid intet. Hos somliga är denna
undre varelse särdeles vaken och snabb;
hos andra förefaller den förslöad eller djupt
insöfd. Och man kunde säga, att dessa
senare bildade en slags ras i rasen, ett
mindre gynnadt och mera olyckligt släkte.
Deras undermedvetna mobiliseras ej så lätt
— gör ej sin plikt; de ha dålig tur i spel
och dålig i kärlek, råka ut för
olyckshändelser, låta lura sig och gå under, därför
att de ej ha tillräckligt skärpt gehör för
sina instinkter, därför att deras nervreflexer
ej fungera nog snabbt. De ha kommit till
världen utan den Aladdins lampa, som
lyser upp vägarna för de andra, och sakna
det sinnesorgan, hvarmed deras bröder
förnimma det obekanta och skåda
oändligheten.
Samma lifssyn, som dominerar. »Le
Temple enseveli», återfinnes, åtskilligt
uppklarnad i essayboken »Le Double Jardin»,
1904. Hans optimism är här mera
aggressiv och eggande; hvarje sida vittnar
om den nya lefnadskonst och kloka
hädo-nism, som han själf praktiserar. I stället
för 1890-talets underskattande af
handlingen och förhärligande af det
kontempla-tiva, har trädt verksamhetslust och
stridbarhet, i stället för kulten af
stämningslif-vet ropet på intelligens, i stället för
Emerson — Nietzsche. Ställningen inför
mysteriet är en annan: »den är icke längre
fruktans utan djärfhetens». Och
Maeterlinck adopterar nu driftlifvet såsom en
intelligensens förrådskammare, ur hvilken
denna hämtar must och märg. »Det
finnes fel», säger han, »som äro behöfliga
för vårt lif och vårt skaplynne» . . . Våra
dygder äro utan undantag inympade på
våra fel. Energien lefver af vår
ärelystnad och vår stolthet; vår andliga grace
och vår fantasi ha sin rot i sinnligheten,
vår rättfärdighet i vår hårdhet, vårt mod
i vår oförsiktighet. Och vår sträfvan bör
vara att skaffa oss allt flera »nyttiga
passioner» och allt färre »olycksdigra» plikter!
Men Maeterlinck undanrödjer endast
dessa alltför gammalmodiga plikter för att
ställa oss under högre och mera befallande
imperativ. Verwerte dich! Öka din
intelligens, stegra din andliga känslighet! —
Lef sub specie aeternitatis! Håll
oändligheten närvarande i hvarje tanke och
hvarje handling, rör dig och andas i den:
och i det storhetstillstånd, hvartill den
höjer dig, skall hvarje plikt och hvarje
uppgift synas dig noblare, lättare och
betydelsefullare! Drag framför allt de yttersta
konsekvenserna af dina tankar och rygga
ej tillbaka, äfven om de synas
obarmhärtiga! Ty: »blott på våra möjligheters
sista gränsområden känna vi oss lefva och
kunna skapa en tillvaro, som
tillfredsställer oss» . . .
Detta är den nya lagens taflor, som
Maeterlinck uppställt. Han har lämnat
pessimismens unkna bergshåla och bestigit
Zarathustras tindrande alp; rymden
spänner sig öfver honom, tom och isig — men
oföränderligt genomskinlig och blå; och
lifvets varma källsprång stiger likt en
omot-ståndlig Geysyr ur djupen — — —
Samma intryck får man, om man
jämför de blomsterstudier Maeterlinck i denna
bok meddelat med blomstersymboliken uti
hans »Serres Chaudes» från 1889. Det
är som om glastaket på drifhusen sprängts
och en vindstöt, kraftig men full af
sommar och svalka, satt de stelnade
blommassorna i rörelse. — På hans arbetsbord,
som förut varit fullastadt med mysticis och
nyplatonicis skrifter, ligga nu anspråkslösa
vildblommor och prunka de underligaste
krysantemer. Mest intresserar sig
Maeterlinck för krysantémen, denna
kosmopolitiska främling, som den nya
blomsterodlingen lyckats tämja och genom korsning
och urval tvungit att antaga de mest
växlande färger och former. Det är också
just den plastiska mjukheten, variabiliteten
som Maeterlinck tillber hos sin
blomsterfavorit —- »Att lyckas förändra en
blommas utseende», säger han, »må i och för
sig vara af ringa betydelse, men tänker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
