Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gustaf af Geijerstam. Af Nils Erdmann. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deras lif var det enda människovärdiga,
och att han återfick hälsan och lyckan.
Hvad som först dref honom att
studera och skildra småfolket var dock en
för realisterna säregen medkänsla med
de af samhället i en eller annan form
förskjutna och undertryckta. Men
studiet förde honom småningom djupare in
i den rest af enkel och primitiv folksjäl,
som ännu är kvar i dessa
samhällslager. Reformatorns ömhet blef en af
de rent mänskliga fenomenen intresserad
psykologs foskningslust. Han gräfde sig
med omutlig skarpblick och en aldrig
skälfvande hand in i de fina och
komplicerade system af känslor och
tankefragment, ur hvilka handlingen stiger
fullväxt.
Utan tvifvel var det just hans
underjordiska forskning i folksjälen, där
den verkliga kärnan ligger orubbad och
där hedningen, trots all psalmsång och
alla skolor, dock lefver kvar, som
öppnade Geij erstams ögon för den oerhördt
rika om än svårtydda psykologiska
mångfalden i vårt inre. Väl kan han i sina
ur skärgårdsbefolkningen hämtade
porträtt äfven betona det hurtiga,
äktsven-ska vikingahumöret, solskens- och
äfven-tyrslynnet. Men helst och bäst bringar
han i dagen dessa dunkla och farliga
förvecklingar, hvilkas resultat blir ett
brott.
Bondenovellen för honom alltså öfver
från det yttre till det inre, från analysen
af de samhällsförhållanden och
åskådningar, som fjättra individens natur, till
de länkar, med hvilka vårt inres okända
makter leda oss. Den fördjupning i
hans syn på världen och människorna,
som en dylik metod gaf, skärptes
ytterligare och blef afgörande för hela hans
senare produktion genom de bittra och
kvalfulla erfarenheter, som hans åt många
håll slungade och på många banor
kring-virflande öden skänkte honom. Hvarje
diktare, som är af äkta sort, skrifver ju
i mer eller mindre grad med sitt
hjärtblod. Geijerstam gör det redan i sina
af realismens idéer burna
ungdomsromaner. Hans verk är alltid en bekännelse.
Men aldrig bär det klarare prägeln af
en helt subjektiv lifskamp än i Medusas
hufvud och i de alster, som följa denna
märkliga bok.
Människan i och för sig blir med
andra ord i så hög grad det centrala
hos Geijerstam, att diktaren genom en
ständig lika outtröttlig som envis
själf-analys blottar och beskrifver de
själstillstånd, i hvilka han personligen
pröf-vats. »Människorna», säger han i
Kvinnomakt, »läsa hans verk och undra
kanske ibland öfver att han så
oförbehållsamt gifvit sig själf. De kunna ju icke
veta, att denna yttersta uppriktighet,
som bränner på hans inre till dess att
den tager form, har han burit på så
länge, att när han ändtligen gifver sitt
inre luft, är det en naturrevolution, som
sker med eller mot hans vilja, och som
intet kan hindra.» Icke under, att det
enda Geijerstam söker i konstnärens
produktion är konstnären. Han menar, att
det enda som lefver, det enda som har
värde, är människan. »Utanför
människan är dikten blott ett välskrifvet
papper, taflan en vacker duk och
bildhuggarens verk en harmonisk sten.»
Alltså — dikten är mästaren.
Först säger han väl, att mästaren,
människan, långt ifrån är ett konstverk.
Men sedan förklarar han litet ologiskt,
må vara, och dock så betecknande för
sin konstuppfattning, att det just beror
på det mått af mänsklig storhet och
fulländning, verkets skapare äger, om
detta bör kallas ett mästerverk. I den
mån intrycket af diktaren blir smått,
oharmoniskt, osammanhängande, finner
han dikten svag.
Hvad man än tänker härom, visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
