Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gustaf af Geijerstam. Af Nils Erdmann. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sonligt trängt in i ett svenskt äktenskap.
Är han stor som allmogediktare, blir han
ej mindre som hänförd och inspirerad
skildrare af hemmet, familjen. Och ändå
är det just med exempel ur familjen som
han bevisar sin ensamhetstragedi.
Dock, hvilken skillnad på Geijerstams
sätt att analysera det psykologiska
händelseförlopp hos mannen eller hustrun
eller båda, som gör en varm och sann
ömhet till intet, födande köld eller hat,
och hans kollegers arbetsmetod. Ingen
af de vanliga visorna om det redan i sig
själf flyktiga och nödvändigt öfvergående
kärleksrusets aftyning och död. Ingen
af de franska historierna om älskarens
orm- eller tröstarroll. Bara en lika
omutligt bindande som på intuition grundad
skarpsynt och skarpsinnig utredning af
det omedvetnas hemliga spel, af de
tusen trådar i vårt inre, som utan vår
vetskap, utan vår vilja, utan vårt görande
och låtande väfva våra stämningar,
drömmar och känslor till färdiga beslut
och dåd.
För Geijerstam är makarnas och
barnets ställning i äktenskapet som hvarje
annat lifsproblem ett sakrament. Och
här se vi åter en gräns mellan hans och
kollegernas verk. De moderna, från
Benjamin Constant och Beyle härstammande
psykologerna äro, som de kalla sig
själfva, människohjärtats observatörer,
moraliska botanister och. anatomer, som
kallt, nyfiket, obevekligt skära upp sina
offer och dissekera dem för att, när de
tröttnat på dem, som barnen med sina
dockor kasta bort dem.
Sådana äro, utom den psykologiska
romanens mästare, Paul Bourget, äfven
Hervieu, Margueritte m. fl.
Hur fjärran ligger ej ett dylikt
ana-tomiserande Geijerstam. Levertin kallar
honom, orättvist nog för resten, i sin
anmälan af Själarnas kamp en andlig
detektiv, som njuter af sin egen afslöj-
ningsförmåga. Men är Geijerstam sådan,
hvilket namn skall man då gifva det
romanpsykologiens snille, som han älskade
och af hvilket han lärt så mycket,
Dostojevski! Hur långt afståndet än kan
vara mellan den slaviske diktaren och
hans svenske beundrare, äga de slående
paralleller.
Hvad som kraftigare än något fäller
utslaget är den i Geijerstams lifsöden
klart förnimbara essensen af personlig
upplefvelse. Det är diktaren som lider
och kämpar, då hans människor lida och
kämpa. Och därför blir han själf ett
bevis på sin estetiska teori om konstnären.
Därför är hans konst ett offer.
Det egendomliga med Geijerstam är
nämligen, att den ensamhet, den andliga
isolering, han med sådan styrka
destillerar fram ur sina tragiska eller komiska
förvecklingar, icke har sin rot däri, att
hjälten är en öfvermänniska, som hos
Nietzsche, eller en framtidstankarnas,
fram-tidsidealens föregångsman, som hos Ibsen.
Geijerstams heros är snarare en
intelligent hvardagstyp •— ehuru med sin
skapares nerver. Och så bjudande, så
öfver all beskrifning hög och mäktig blir
hos detta hans språkrör lifskänslan,
kärleken till, vördnaden och andakten
inför tillvarons alla former, att han
välsignar äfven sina sår. Geijerstam är
frågaren, som spörjer, mystikern, som
häpnar inför undret. Allt hvad han lärt
af sin psykologiska analys är att han
ingenting vet. Men skräcken öfver den i
Medusas hufvud med ett så öfvertygande
patos symboliserade lifsgåtan utmynnar
i en rörande och vemodig hymn öfver
lifvet och den vrå, det städse har i
beredskap åt hvar och en, som inte bara
lekt, utan lefvat och burit sitt kors . . .
Mycket vore att säga om Geijerstams.
naturskildringar, om hans dramer, om
hans taflor fipn gamla tider, om hans
sätt att behandla en del moderna so-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
