Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Helleniska diktverk i svensk tolkning. Af Erik Hedén. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gudar tar allt större plats både hos
diktaren och hos hans personer. De mer
ingående skildrade personernas själslif är
ganska sammansatt, och de vekare,
känsligare sidorna i själslifvet träda allt
starkare fram. I synnerhet gäller detta om
Odysseus’ hemlängtan och om Penelopes
sorg efter sin make. I skildringen häraf
når diktaren ett patos, hvilket är enkelt
mänskligt samtidigt som djupt etiskt, och
detta utan att han sträfvat efter hvad vi
kalla djupare moral.
Af det sagda framgår att Odyssén
måste stå efter Iliaden i språkets
lidelsefullhet och skildringens glans. Rena
praktstycken äro här mera sällsynta. I stället är
framställningen intagande genom den osökta
iifstrohet, hvilken här får yppa sig på ett
vidsträcktare område än i den äldre
strids-fyllda dikten, genom sin lugna klarhet och
sitt emellanåt vackert idylliska behag.
Särskildt gäller detta skildringen af den unga
kungadottern Nausikaa samt, i en annan
sfär, lifvet i svinherden Eumaios hydda.
Dikten är ej lika lockande och svår som
Iliaden att tolka, men bjuder dock mödor
och lön nog för en skicklig öfversättares
arbete.
Största tålamodsprofvet för
nutidsläsa-ren, som vill njuta Homeros, bjuder
versmåttet, hexametern, och den särskilda
språkstil detta metrum medfört för den episka
dikten. Hexametern är afsedd för folk
som har godt om tid, som tycker om
episk bredd och ej behöfver uppeggas
med omväxlande retmedel. Dessutom var
den ämnad att inläras utantill. Detta
medför å ena sidan utförlighet, å den andra
upprepningar, stående uttryck och formler,
slutligen åtskilligt fyllnadsgods för att göra
de långa raderna fullständiga. För
öfver-sättaren tillkommer svårigheten, att
grekiskan samtidigt älskar en viss uttryckets
fyllighet som den äger stor förmåga af kort
och sammanträngd form. Än måste han
därför pressa tillsammans, än tänja ut de
svenska uttrycken.
Äfven i hr Lagerlöfs öfversättning möter
man ock ett antal utfyllande småord
såsom »då», »så», »också», »till att»
(såsom infinitivpartikel) o. d. Någon gång
kunde nog utan större möda ett
öfverflö-digt ord undvikits, såsom i de två första
verserna:
Sångmö, sjung om den man som fick länge i
skiftande öden
irra omkring, när han Troja förstört, den heliga
staden.
Rytmen blir bättre om man i stället
skrifver
. . . den man som länge . . . irrade kring . . .*
För stark förkortning i uttrycket möter
återigen strax nedanför:
dessa dårar som gudlöst
åto för Helios, Himmelens son, hans heliga oxar.
Att skrifva »äta för», och icke »äta
upp för» måste ovillkorligen stöta.
Ledsamma äro också de för hexametern
olyckligt bekväma, tyskfärgade verben på
be-och för- såsom »förskapad». Dylikt är
dock nästan omöjligt att undvika och
förekommer hos hr Lagerlöf ej i någon större
mängd.
En viss ålderdomlig färg på språket
faller sig naturlig i en
Homeros-öfversätt-ning redan därför att Homeros själf var
arkaisk för hellenerna, då deras kultur stod
på sin höjdpunkt. Därför finna vi ock
här uttryck som »fylke», »skafferska»,
»svang» (i stället för svängde), »månde»,
»dädan» (= därför) o. d. I allmänhet
äro dessa ord väl valda och måttfullt
inskränkta. Faran är dock att dikten klingar
mer föråldrad än nödigt är, och någon gång
har öfversättaren gått för långt, såsom då
han skrifver »grabbade tag» (en
individuell nyskapelse till »taga grabbtag»?).
En särskild pröfvosten för
Homeros-öfversättaren är tolkningen af de
formel-artade eller eljes välkända verserna,
uttrycken, orden. Emellanåt har hr Lagerlöf
härvidlag lyckats utmärkt, såsom då han
återger den ofta återkommande frågan :
hvem från hvad land är du? (grekerna
kunde ju ha två frågeord i samma sats)
De två första raderna synas mig öfverhufvud
höra till de minst lyckligt tolkade. Öfversättaren
har icke återgett den knappast tillfälliga skillnaden
mellan Iliaden och Odyssén, att sånggudinnan i
den förra dikten uppmanas sjunga, i den senare
förtälja. Icke heller Odysseus’ karaktäristiska
epitet TzoXorpoizoq (eg. = den som varit ikring mycket).
Borde slutligen éj öfversättningen liksom originalet
börja med manne?i ? — Kanske kunde raderna
formas så:
Mannen förtälj oss, o sångmö, den mångförfarne
som länge
irrade fjärran kring, sen han grusat det heliga
Troja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
