Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Helleniska diktverk i svensk tolkning. Af Erik Hedén. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omdiktningar äro både vackra och
måttfulla. Icke dess mindre läser jag dem med
genomgående saknad efter mera formtrogna
öfversättningar.
Äfven hos honom måste man nämligen
märka, att skillnaden mellan original och
tolkning i form drar med sig skillnad i
ton* och denna i sin tur skillnad i
innehåll. Låtom oss se på Anakreons lilla
hymn till Artemis:
»Dig jag tillber, hjortjägarinna,
blonda dotter af Zeus, gudinna,
som hyllas af markens villande djur —
du, som invid Lethaios’ flöden
nådigt ser ner på Magnésias öden,
på mannamodet, som ända i döden
värnar sin frihet och sin kultur.»
Det låter ju ytterst elegant på
svenska. Men dels har takten, ehuru i någon
mån lik originalets blifvit mindre sångbar och
mer deklamatorisk. Dels ha särskildt de
sista raderna ej synnerligen noga återgett
Anakreons ord. Han talar väl om de
»hjältemodiga» medborgarne, men ej alls
om att folket »ända i döden värnar sin
frihet», medan han däremot talar vida mer
om kulturen — det är ju typiskt för
joni-ern, att den för honom betyder mycket mer
än modet.
Eller se på körsången ur Konung
Oidipus: i 3:e strofen talar t. ex. prof. Wide
om att den gudlöse, »den går det på
slutet illa»; hos Sophokles står en önskan:
»må moiran gripa honom». Själfva
slutfrågan: — »hvad ha vi sedan kvar?» (när
tron på gudarnes makt fallit) saknas i
originalet.
Hur litet oro öfversättaren behöft göra
sig vare sig öfver de antika rytmernas makt att
fängsla eller öfver sin förmåga att lyckligt
återge dem, det visar hvarje stycke han
öfversatt på helleniskt klingande versmått.
Jag anför som prof Aristophanes’ hymn till
Poseidon:
»Ridderlige Poseidon, som
älskar järnskodda hofvars klang
* Ganska påfallande är, att de ålderdomliga,
fornsvenska uttryck, som alltemellanåt förekomma
i öfversättningarne på modernt versmått, icke alls
återfinnas i tolkningarne på antik rytm. Huruvida
denna arkaisering lämpligt återger orginalens
ned-ärfda stilmedel, kan vara omtvistligt. Säkert är
att öfversättningarne på ren nutidssvenska äro
mycket vackrare.
och hästars gnäggningar, älskar
jämväl krigsskepp med färgad stäf,
som ila för svällande segel —
älskar ynglingars snabba ridt
och glänsande vagnars täflan —
kom till vår skara, du treudd-svingare,
Sun.tons Herre, delfinernas gud.
O Geraistios, Kronos’ son,
kärast bland gudar för Phormion och
framför andra gudarna kär
för det athenska folket.»
Prof. Wide använder gärna en orimmad
vers, som liknar originalets men ej är helt
densamma. Han har i detta hänseende följt
Wilamowitz-Moellendorffs fräjdade föredöme.
Kanske är det också intryck från denne, som
förmått honom att i den monolog han
öfversatt ur Euripides Hippolytos’ insmyga ett
par femfotade jamber i den regelbundna
trimetern. Wilamowitz har ju i sina
tolkningar af attiska dramer satt det nyare
versdramats förnämsta talvers i stället för
antikens. Men med all aktning för den store
filologen äfven som öfversättare måste jag
anse detta som ett missgrepp. Den
sex-fotade jamben är ej blott äkta antik, den
är äfven ett bland de vackraste versmått
som någon litteratur skapat. Prof. Wide
kunde också mycket lätt ha fått hela sitt
stycke regelbundet. I stället för:
»Blott oskuld där har rätt att plocka blommor —
den oskuld, som sköt upp ur hjärtats grund,
ej manats fram af mänskor på förståndets väg.»
hade han endast behöft sätta:
Blott oskuld äger rätt att plocka blommor där —
den oskuld som sköt upp ur hjärtats djupa grund,
ej manats fram o. s. v.
Men det är verkligen med samvetskval
jag gör någon anmärkning mot prof. Wides
Hippolytos-tolkning, ty något så betagande
vackert får man sannerligen ej läsa
dagligdags. Öfverhufvud tror jag han skulle ha
goda förutsättningar att öfversätta några
af de många grekiska tragedier, som ej
finnas i mönstergill och tidsenlig svensk
tolkning. Att tolka attiska dramer måste
nämligen vara den närmaste uppgiften för
dem som önska göra antikens anda känd
och lefvande. På intet område af den
klassiska kulturen har det rent hellenska
och det allmänmänskliga, det upphöjda
och det lifsverkliga så djupt enats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
