Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victoria Benedictsson. Af John Landquist. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sidan af hennes temperament finna vi
hos Selma Berg (i »Pengar»), som äfven
eljes äger tydliga själfbiografiska drag.
Denna förtjusande unga flicka är icke
vacker, men pärlande glad och frimodig,
öm och hårdhändt, hon slår emot oss
som en vårligt kylig vind, vi ana strax
att lifvet ej så lätt skall bryta och kufva
henne, om hon ock kan böjas och länge
vara stilla — såsom en spänd fjäder
kan det. Såväl i Victoria Benedictssons
tidigare dagboksanteckningar (1877—78)
som i den rakt på sak gående, litet
man-haftiga ton hon slår an i bref till
Lunde-gård känna vi en likhet ännu kvar med
Selma Berg.
Den unga flickan i tonåren hade
goda anlag att rita och måla, och
hennes enda stora dröm var den att bli
konstnär. »En religion ägde jag, äfven
den var konsten, för den ville jag lefva,
för den ville jag dö. Jag älskade den
som martyrerna Gud, jag hade gjort det,
så långt jag med redighet kunde minnas
tillbaka», skrifver hon i tjuguårsåldern,
och trots det något gröna i
uttryckssättet ha dessa ord fått en profetisk klang:
hon har lefvat och dött för konsten.
Då föräldrarna nekade henne medel till
hennes utbildning, tog den resoluta unga
damen under tre år (från 17 till 20 år)
anställning som lärarinna, för att af sina
hopsparade pengar sedan själf kunna
försörja sig vid akademien. Men äfven
då nekade henne fadern, trots gifvet löfte.
Hindret låg i det att hon var kvinna.
Brännande och förtvifladt kände hon
nu som förr och senare skammen i att
vara kvinna — det adlade djuret, som
nekas andlig verksamhet, själfständighet
och personligt värde — den skam som
i hennes lif tog sig uttryck i hennes
sjukliga ödmjukhet och som Ernst
Ahl-gren en gång så gripande skulle bekänna
i skizzen »Ur mörkret».
Genomträngd af en religiöst färgad
lydnadsplikt mot föräldrarna gaf hon
vika för dem. Men denna hennes lifs
första besvikelse skakade hennes
hjärte-rötter, och hon skulle icke glömma den.
Redan nu differentierar sig dubbelheten
i Victoria Benedictssons väsen:
lifsmo-det och viljekampen å ena sidan, den
trötta känslan att stå vid sidan utan
mål och mod — lifsledan å den andra.
Kastad tillbaka från tanken på egen
uppgift, vilsen och hjärtetom, bitter på herrn
met antog hon till slut det upprepade
giftermålsanbudet från en man, hvars
karaktär hon lärt skatta. Men han var
28 år äldre än hon — hon var
jungfrulig och naiv och visste ingenting. Dock
bad hon honom snart i kvinnlig instinkt
att lösa henne från hennes en gång gifna
löfte. Det var förgäfves, och med en
ung flickas lojalitet ansåg hon, att hon
måste stå vid sitt en gång gifna ord.
Hon gifte sig och flyttade med sin man
till det lilla samhället Hörby, där han
var postmästare.
Victoria Benedictssons nya och
bråd-störtade erfarenheter blefvo en variant
blott af hvad tusen tysta kvinnor före
och efter henne genomgått. Hon fick
som alla de tusen under namnlösa
kväljningar tömma till botten motviljans
slem-miga dryck, brännas af blygselns nässlor,
vandra fram och tillbaka det rådvilla
befrielsegrubblets långa vägar. Hon fick
upplefva och tid nog att tänka öfver
kvinnans fysiska och etiska slafveri
under pliktens etikett, och hon lärde
resignera under åratal. Om hennes
stämning under denna tid vittnar blott det
att hon nu gjorde sitt första
själfmords-försök och att hon ej ens förmådde sörja
sitt barn som dog.
Men hon, som sökte arbete, fann strax
icke utan glädje, att vidlyftiga uppgifter
förelågo henne i de nya förhållandena.
Med ifver ägnade hon sig åt sina plikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
