Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victoria Benedictsson. Af John Landquist. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.!
HÖRBY.
som husmor och uppfostrarinna af sina
fem slyfbarn, sökte intressera sig för
landtbruk och ortens sällskapslif, var sin
mans medarbetare på postkontoret och
bankfilialen och förestod senare en liten
bokhandel, där bönderna gingo in och
köpte psalmböcker och almanackor och
hon själf ensam rekvirerade böckerna.
Här hade hon vid fönstret ett uppslaget
spelbord, som tjänstgjorde som skrifbord,
här läste hon, och här diktades — längre
fram — både »Från Skåne» och större
delen af »Pengar»; I hela omgifningen
fanns ingen människa med andra
intressen än utkomsten och skvallret. Man
torde ej behöfva skildra, hur mycket,
hur länge, hur utsiktslöst hon lidit
under den obevekliga enformigheten ute
på denna flacka landsbygd — trots
ljuspunkterna i styfbarnens tillgifvenhet och
arbetets bedöfning. Hon hade hittills i
sitt lif ingen enda person träffat med
intellektuella eller konstnärliga böjelser som
härskande, och Malmö var den största
stad hon kände. Det förefaller som ett
under, att hennes andliga intressen och
produktivitet ej förkväfts i en sådan
miljö. Hur medfödda måste ej hennes
konstnärstemperament och konstnärsöga
ha varit, hur stor hennes begåfning, hur
seg hennes energi! Från 1876 började
hon författa och inlämnade till d:r
Hers-low i Sydsvenska Dagbladet och Edvard
Bäckström i Stockholm manuskript jämte
bref, i hvilka debutantens angelägna oro
klappar. Här och där i kalendrar och
tidningar (Ny illustrerad tidning,
Folkvännen, Fyris) börja också efter ett par
år smärre alster af »Ernst Ahlgren» bli
synliga.
Vid denna tid kommer den tredje
stora krisen i Victoria Benedictssons lif
— måhända den som i sina sviter vägt
tyngst i hennes öde: sjukdomen. En
skada i knät, som utvecklade sig till
benröta, band henne — stundom under
olidliga kval — vid sjuksängen i två år
(från 1882) och gjorde henne till en
krympling på kryckor under en stor del
af hennes återstående lif. Men
sjukdomen var henne också en befriare,
såsom den så ofta varit för andens ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
