Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victoria Benedictsson. Af John Landquist. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nern a i den svenska litteraturen. Den
är ett konstnärligt inlägg — det bästa
vi äga af kvinnohand — i
äktenskaps-frågan; den teoretiska essensen, om vi
vilja utdestillera den, är den kvinnliga
personlighetens rätt att bryta ett
osedligt äktenskap. Men den är ingen
tendensdikt, för så vidt vi därmed mena en
som åsidosätter det konkreta lifvets
sanning för någon abstrakt tankes häfdande,
någon moralisk deklamation. Den
skildrar blott ett individuellt fall: den stolta
och intagande kvinnovilja, som heter
Selma Berg. Karaktäristiken af henne
är i alla drag så okonstladt lefvande och
genomförd med en energi, klarhet och
konsekvens, som är ovanlig i vår
litteratur. Selma Berg blir vid 17 år gift
med en rik godsägare, ett tjugutal år
äldre, tjock och sinnlig, inte något odjur;
hans ständiga förälskelse lär honom
också något litet försiktighet och
utvecklar den sensuellt beskedliga men framför
allt fraseologiska sentimentalitet som är
bruklig hos ouppodlade svenska herrar.
Men till slut blir den äktenskapliga
bädden Selma Berg outhärdlig. Hon har
hårdnat till, ty hon har lidit mycket.
Hon är ännu spänstig och ung, och hon
har den långa viljan. Hon väljer
fattigdom och frihet och går ut i den
arbetande världen som gymnast.
Allting i denna roman är väl
motive-radt. Dess sammanhang är fast och
slutet som ett dramas. Författarinnan
berättar med ett lugn och en njutning
som om lidelser och tankar aldrig
existerat för henne. Och på samma gång
är romanen så målmedveten, att den får
en nästan fransk karaktär af ett med
logisk elegans framställdt och löst
problem! Den är tillspetsad som en pil.
Dess drag äro typiska. Hundra gånger
har Ernst Ahlgren försäkrat oss, att hon
ger teorierna en god dag; just därför
att hon praktisk, klarsynt och noggrann
bygger på lifvet, får hennes roman
betydelse för teorien. Hur läser man ej
mellan raderna, att författarinnan tusen
gånger i sitt lif — om ock i känslan
mer än i tanken — har grubblat öfver
äktenskapets och frihetens stridiga
problem, hur välbekant, hvardags- och
tröttbekant är henne ej den gamla historien
i alla vinklar och vrår, hur idisslade i
år af betryck och ensamhet äro ej alla
orden i hustruns utbrott ändtligen, när
hon ber, kräfver eller bara konstaterar
att det är slut. All den länge tigandes
bitterhet, vedervilja och tårade smärta
bryter här ut i slutkapitlets sidor med
satser slående som piskrapp, giriga och
vildt susande som en eld, en storm, en
frihetssång.
Hösten samma år »Pengar» utkom
(1885) gjorde den nu ryktbar vordna Ernst
Ahlgren ett längre besök i Stockholm. Det
är ganska naturligt, ja, psykologiskt
nödvändigt, att den isolerade landsortsbon
skulle till en början känna sig
främmande för och därmed instinktivt fientlig
mot den nya litterära societet hon här
infördes i. Stockholmarna voro
»bok-malar och världsmänniskor» och alldeles
för fina för henne, hon fann deras
förbindliga komplimanger tomma och deras
teoretiserande utan praktisk lifskunskap
och praktiska mål onyttigt, van vid
sträf-samt arbete måste hon tycka att de för
litet kände det tunga lifvet. Hon kände
sig ensam med sin särskilda värld, sitt
landskap och sina bönder, sin
enformighet och sin sakliga teorifientliga
konst-närssträfvan. De andra skulle aldrig
tränga in i hennes temperament, se med
hennes ögon. Med några kom hon
likväl i en närmare, vänskaplig beröring,
särskildt med Gustaf af Geijerstam, i
hvars sommarhem vid Dalarö hon
följande år en tid uppehöll sig. Och till
Ellen Key har hon skrifvit flera
belysande bref, i hvilka hon bland annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
