Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victoria Benedictsson. Af John Landquist. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utvecklar sin ställning till konst och
teori. »För mig blir allting relativt, jag
betraktar hvarje teori från olika, sidor,
alltid i ett bestämdt förhållande till den
eller den individen eller en så och så
beskaffad situation. — —Jag har icke
till uppgift att predika för min tid utan att
afbilda den. Jag har den mest
passionerade kärlek till kött och blod. Hvad
skall jag med dogmer!»
Efter Stockholmsvistelsen bodde hon
mestadels i Köpenhamn, med undantag
för några kortare uppehåll i Hörby och
två gånger i Paris. Våren 1887 släppte
hon ut den stora romanen »Fru
Marianne». Om »Pengar» varit en skildring af
det olyckliga äktenskapet, så framställer
åter »Fru Marianne» ett äktenskap, i
hvilket två människor långsamt mogna för
hvarandra, tills de en dag märka sig stå
inför hvarandra i en gemenskap, ur
hvilken hvarken strider eller år skola förjaga
dem. Och det är här den unga
hustrun som växer ur romantiska griller och
half otrohet och hvars nyvaknande
kärlek drifver henne att tappert och
uthålligt arbeta sig in i sin mans värld —
han är en framåtsträfvande jordbrukare
med stora både praktiska och bildnings-,
intressen — tills hon återvunnit honom
långt fastare än hon först ägde honom.
»Fru Marianne» åtnjuter ett icke
alldeles obestridt rykte som konstverk — i
förbigående må nämnas, att »Politiken»
skref ner den, när den framkom. Man
kan finna, att den lilla hjältinnan
åtminstone i början är skäligen ointressant för
att kunna bära upp en så bred
skildring. Men den har åtskilliga förträffliga
partier, t. ex. beskrifningen på den
förfinade och rotlöse intellektualisten och
estetikern Pål Sandell. Det kan vara af
intresse att anmärka, att ingen mer eller
mindre än Gustav Esmann stått modell
för denna typ. Man upptäcker det strax,
om man slår upp ett ställe i Stora Bo-
ken (Själfbiografien s. 252 o. följ.), där
på några verkligen klassiskt skrifna och
strålande humoristiska sidor Esmann och
hans visit på Victoria. Benedictssons
hotellrum skildras. Man får här in
flagranti ett bevis på hvilken förmåga hon
hade att se.
Äfven betraktad i sin helhet är,
måste man säga, »Fru Marianne» en
betydande roman. Berättelsen kväller fram
så klart och sorglöst, den måste ha
uppsprungit i en period af jämnvikt och
ska-parlätthet. Den växer, vidgar sig till en
episk hymn öfver arbetet, den fruktbara
jorden, det starka, milda — lyckliga
lifvet.
Ingen kan ana, att denna diktares
lifs-grund inom ett ögonblick skall vara
un-dergräfd!
Men äfven när så var, hade hon ännu
en kort tid hälsa och humör kvar i
arbetet. »Folklif och småberättelser»
(hösten 87) innehålla några af hennes bästa
saker. Här och i de efterlämnade
»Berättelser och utkast» framstår hon
fullmogen som folklifsskildrare. Hvilken
solid komik öfver den meddelsamma
bondhustruns lefvernesbeskrifning för den af
skratt kväfda fröken i »Medan kaffet
kokar», hur dråplig och rörande framstår
inte den gamle envise ryktaren i sin
kärlek till sin trogna hund (»Kamrater»),
hvilken oskattbar holländsk, nej hvad
säger jag, skånsk bytafla är ej »Om
en hökass» ! Förtjusande äro också
barnskildringarna, t. ex. den lilla torpflickans
mållösa förväntan och glädje till tårar vid
den snälla drängens stora present af en
ekorre, gömd i byttan (»Tre»).
Men i denna samling »Folklif»
sticker en berättelse alldeles af, den är från
en värld aldrig uppenbarad förr i
hennes diktning. »Förbrytarblod» är Ernst
Ahlgrens yppersta mästerverk, i sin
dystra glans en liten kronjuvel i vår
litteratur. Den berättelsen skref hon i Köpen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
