Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victoria Benedictsson. Af John Landquist. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hamn en kvaf julinatt, besviken på sitt
lifs sena kärlek, förplågad till det
yttersta, och när hon satt punkt, hade hon
ämnat dö . . . Man väntar sig kanske
några hänsynslösa subjektiva utrop,
någon enda ofrivillig klagan. Intet sådant.
En stilla åskdiger objektivitet: icke ett
enda litet språng i motiveringen; hvar
detalj i landskapet, i de uppträdandes
yttre, i själsprocessens skiftningar, hvar
replik med sitt tonfall är märkt med en
öfvernaturligt skärpt observation. Det
handlar inte alls om någon person, som
genom bildning och lefnadsförhållanden
kunde vara ett språkrör för Victoria
Be-nedictsson. Det handlar om en fattig
dräng, förhånad och bedragen af sin
käresta.
Han sitter på ett baktråg och väntar
henne förgäfves i sommarnatten; vi se
honom: slättbons tunga, loja hållning,
lidelsen i de hopknipna ögonen, den stora
hakan, pannans röda rand af mössan,
som blifvit tillbakastruken åt nacken.
Hans flickas kamrat fnittrar åt honom
från sitt fönster, när han går och frågar
efter henne. Han svettas under hånet,
det sticker honom i huden med hundra
nålar. Han söker förgäfves sömnen i
höet. Tankar, starkare än han själf,
jaga upp, förtära honom. »Det är
ut-sedt», sade han tyst. Han står och ser
genom en glugg ut i denna underliga
kvafva natt: ej ett pip höres, intet löf
rör sig, världen är död, och inom honom
fanns »något som vuxit sig pösande stort
likt en oformlig svamp». »Han led all
dödens ångest hundra och hundra gånger
om, men han stod där så slö och loj
som om intet vore på färde.» Men när
han ser henne åter, ber han henne blott
långsam och ordkarg, bevekande och
ödmjuk, han vill bära allt, äfven det om
hon otrogen råkat i förtret nu. Hon
hånar honom in i det yttersta, t. o. m.
hans själfmord, hans sista ära. Då sticker
han knifven i henne och öfverlämnar sig
omedelbart. »Tag mig till länsmannen»,
sade .han och slängde knifven med ett
uttryck af äckel, »men det skall aldrig
ångras».
Det skall aldrig ångras!
Så mättadt, så stilla, så fruktansvärdt
vet jag mig icke eljes i dikt ha känt den
öfvergifnas lidande till döds, stolthetens
och kärlekens kamp om människolif, och
som en Gorgosköld höjer sig här
lidelsens nödvändighet ur själens djup —- ej
till forstening, men till sorg och högtid.
Hvilken dämonisk besinning att midt i
egen dödlig smärta äga öga och snille
kvar, nej hundrafaldt stegradt, att i en
tafla, klassiskt behärskad, likgrå af
passion, förkroppsliga en stackars bondes
kval och dåd! Och veta, veta sig själf
däri!
Så falla fjällen från dens ögon, som
länge har lidit, gränser och klasser
försvinna, han känner djup gemenskap med
det som en gång var fjärran, knappt
verkligt, han blir en ödmjuk broder blott
till allt som lider. All världen har
blifvit klarare, fylld af känsla och hemlighet
som ett ovägbart darrande stoft. I ett
, af sina sista bref skrifver Ernst Ahlgren:
»Förr kände jag en helt annan osäkerhet,
när jag tänkte på att skildra annat än
hvad jag alldeles direkt och i detalj
ge-nomlefvat, nu ser jag bättre
driffjädrar-na, nu sätter jag mig bättre in i
situationerna: — analogi vetande skulle jåg
vilja kalla det.»
Om den lidelse, som i svartnande
och upprörda vågor slog samman öfver
hennes sista år, ger oss »Elsa Finne»
och den som fragment efterlämnade
tragedien »Den bergtagna» en i alla
väsentliga drag tydlig och tillräcklig
berättelse. A ena sidan en kvinna, som i sin
blomnings sista tid älskar för första gång.
Med vidgade och förtviflade ögon ser hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
