Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victoria Benedictsson. Af John Landquist. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid hennes väsentliga viljeriktning. Den
var, hade alltid varit konsten och
arbetet. När hon kände sin konstnärliga
gestaltningskraft nedbruten ville hon ej
onyttig lefva. Hon hade intet utom
konsten. Hon var ensam nu. Hon var
fattig. Hennes sista novellfragment var
om en man som beslutat dö: —
»Beve-kelsegrunden var väfd af tusen små
trådar, af ett helt lif, där hvarje liten
småsak tycktes ha velat mynna ut i detta
enda» . . .
Hon har aldrig skrifvit så mycket,
hvälft så många nya fruktbara planer som
just under de sista månaderna af sitt lif.
Det är tydligt att hon, om ej hennes
sinne varit nedbrutet, skulle upplefvat
en ny stor utvecklingsperiod, hvars verk
i bredd, kunskap och kraft skulle höjt
sig öfver äfven det hon redan gifvit.
Af hennes efterlämnade fragment är -—
utom det redan anförda — att särskildt
nämna romanen »Modern» (äfvenledes
fullföljd af Lundegård); den har hittills
stått i ett oberättigadt skymundan. I
denna högväxta, varmblodiga moder, i
hennes viljekrafts och kärleks
beständighet — som så kontrasterar mot de
bägge urvattnade och neurasteniska,
obeslutsamma och skeptiska ungdomarna,
mot hvilkas svaghet hon för en fåfäng
kamp — igenkänna vi återigen drag af
Victoria Benedictsson själf. Så ha vi
framför allt Själfbiografien (ur bref och
anteckningar), som är ett bland de
rikaste och mest omedelbara mänskliga
dokumenten i svensk litteratur.
Hon hade den borna konstnärens
grunddrift att ge form åt allt hon
upplefvat, föreviga det och skänka det åt
människorna. Däraf ock hennes sista
febrila verksamhet att skrifva ut sig, »få
högen full och förrådshuset tomt», innan
hon gick bort. Detta är én typisk
konst-närsbekännelse:
»Om jag en gång kunde måla lifvet
så, som jag sett och känt det, så skulle
jag vara nöjd att lämna det! Det är
just det som är så bittert — tanken på
att man icke kan ställa det fram så
kraftigt och lifsvarmt som man känt det,
att det liksom glider undan — spårlöst,
så att allt varit förgäfves — det man
lidit och njutit, att det endast varit för
stunden, endast för ens eget jag.
Om jag hade makt att ställa fram
lifvet sådant jag sett det och säga:
sådant var det ■—• då skulle jag dö med
glädje, ty allt hvad jag älskat skulle då
lefva kvar.»
Ernst Ahlgren har något af en
Flau-berts konstfanatism. Om honom
påminner hennes långsamma sega arbete för
att nå exakt naturtrohet, hennes
ömtåliga sökande efter det enda rätta ordet,
den enda slutgiltiga satsformen och
hennes glädje vid att ha funnit dem. Hon
hade ej heller alldeles lätt för ordet, ty
hon var från början snarare anlagd till
målare än till språkkonstnär. Hon
hatade flärden i litteraturen som i lifvet.
Hon tog endast emot det enklaste och
fullviktiga ordet; hvarken jargonens lätta
nickelpengar eller retorikens stora,
fantastiskt präglade festmynt kommo
någonsin i hennes hand. Man lär sig älska
hennes arbetsblus mer än den litterära
redingoten. Mycken lyrisk glans blir
bladguld, många inbillningssyner fadda,
när man lärt känna hennes kärfva och
hjärtliga realism.
Hon var väl subjektiv — men hvarken
på ett nervöst eller ett kokett sätt. Hon
hade en slättbos motvilja mot
utropstecken. Hon var ej lätt, glittrande och
talangfull. Hon var tung, hederlig och
stundom genial. Hon var en människa
från landet: hon mognade långsamt men
till något solidt och kraftigt: enahanda
intryck dag från dag, år från år, men just
genom sin upprepning gåfvo de henne
en mogen visshet, en orubblig kunskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
