Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victoria Benedictsson. Af John Landquist. Med 3 bilder - Domedagen. Af Gustava Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Victoria Benedictsson var materialet
till en sällsynt lifsduglig människa. Hon
älskade hvad de älska, som äro ett folks
kärna och skola längst besitta jorden: det
solida arbetet, den jordiska förkofran, Vår
Herres sol och hela hans stora trädgård,
hon älskade människans fasta vilja och
minsta kryp som lyste och lefde. Ännu
i afskedsögonblicket säger hon sig älska
lifvet. Men det hade förrådt henne gång
på gång. Det finnes ting från hvilka
ingen undflykt gifves i någon tröst.
Hvarje slags själasörjare, vare sig af
gammalt eller modernt snitt, har att stå
stum vid denna graf; all lyrik förfryser
här; ingen fras, ingen liten känsla kan
ge någon officiant ett försoningens
flyktiga rus i denna hårda vinterköld. Hon,
som var mer än god, den härdiga och
hjärte villiga, knäcktes i förtid. Den
varma hand, som smekte trädets bark
och barnets kind, tvangs att rikta
mordvapnet mot henne själf.
Tappra kamrat och soldat i lifvets
tjänst!
DOMEDAGEN
Af GUSTAVA SVANSTRÖM
’JORPAREN satt vid eldbrasan
och läste och läste. Med
halfhög och entonig röst läste
han, under det att de ljusblå
utstående ögonen med skälfvande
eftertryck arbetade sig fram genom raderna
och den röda skäggkransen kring kinder
och haka tycktes vara färdig att när som
hälst flamma upp i ljusan låga.
Det var om ingenting mindre än den
yttersta domen han läste. En
väckelsepredikant hade kommit till socknen, och han
predikade om sina drömmar och
uppenbarelser, genom hvilka han erhållit en
förutsägelse, att domedagen snarligen,
ja redan denna vinter stundade till.
Dunder och knall och fall skulle det bli för
hvar endaste en, som gick där trygg i
sina synder.
Torparen torkade svetten ur pannan
och läste och läste, kunde ibland inte
hindra en liten bitanke, som kvickt sprang
mellan raderna.
Då skulle han väl få se, den eller den
eller den, hur mycket han egentligen var
värd på sistone. —
Det slamrade utanför dörren, den for
upp, och torparens piga kom
insläng-ande med ett baktråg, som hon skulle
stöpa deg i. Torparens hushållerska var
hon sedan sommaren, en ung jänta och
en riktig grannlåt att se på, om det inte
var så mycket mera med henne. Alltid
skrattade hon med ögonen, när hon inte
visade alla de blanka, hvita tänderna,
och knak höll hon sig, fastän folk länge
spått, att hon skulle komma att råka i
olycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
