- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
273

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Domedagen. Af Gustava Svanström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

honom något ondt. Han visste inte,
hvad som farit i honom, en het blodvåg
hade sköljt uppåt hufvudet på honom,
han hade bitit ihop tänderna så att det
knastrat om dem, och så hade han ryckt
till sig bössan, siktat och skjutit.

Nu stod han bara och stirrade slött
på drifvorna, som gnistrade och blinkade.

Då kom jäntan farande ut ur
ladugården. — Jesses, hvad gör du? ropade
hon.

Återigen sköljde det heta upp mot
tinningarna på honom.

— Ja, gråt nu, sade han och
skrattade till, — nu gick katten all världens
väg.

Jäntan kom närmare, såg först på
katten ett tag och tittade sedan bort till
honom. Nu tindrade någonting annat
än skratt ur ögonen.

— Det vore bättre om du gåfve dig
ut på arbete, du, i stället för att gå här
och göra onytta, sade hon, inte just
mycket blidt.

— Så blefve du fri mig, ja, slängde
han tjllbaka emot henne.

Då skrattade hon igen. — Ja, kan
väl vara det också, sade hon och gick.
Men under gången vände hon på
hufvudet.

— Hör du, sade hon, — du skall
hugga bakved åt mig, — och vill du
inte, så finns det väl andra jag kan be.

Pojken gick långsamt till vedboden.
Där fick han fatt på yxan och högg den
in i väggen, så att det hven. Sedan
satte han sig ned på huggkubben.

Han bet ihop tänderna, men axlarna
började att skaka, och en krampgråt
vred ihop strupen. Var hon inte
fästmön hans, hon därute?

Hon hade varit det, det hade varit
brinnande kärlek emellan dem, hon hade
gått in på att gifta sig med honom, hon
hade gått in på allting, och hon hade gjort
honom så galen, att han kunnat gå
ge-Ord och Bild, i8:e år g.

nom eld och vatten för hennes skull.
Och så hade hon vändt sig ifrån honom
och tagit en annan. Hon skämdes inte
för det, trollet, hon skämdes inte att
midt upp under ögonen på honom visa,
att nu stod kärleken till en annan i
ljusan låga.

Hon bara skrattade.

Han hade gått och burit på en tanke
inom sig. Han skulle skjuta sig en kula
genom bröstet, så skulle hon få se, hvad
hon åstadkommit.

Han for upp från huggkubben. Han
tyckte sig höra, hur någon skrattade.

Jo, hon skulle just sörja, hon. Hon
skulle nog vara så glad att vara af med
honom, sak samma om han ruttnade
bort nere i grafven.

Han gick till gluggen i väggen och
lade ansiktet intill den. Då såg han in
i stugan, där den rödskäggige satt och
läste. Och minnen, som han inte ens
visste af att han ägde, kommo och döko
upp för honom. Han kom ihåg, när
han första gången såg den rödskäggige
en kväll i stugan hos mor. Han låg i
sängen och sof, vaknade och blef rädd,
när han såg en främmande karl, skulle
kanske ha börjat att gråta, om han inte
i detsamma hade fått en strut
karameller att trösta sig med. Sedan blef det
en vana för honom, att hvar kväll se
den rödskäggige.

Han slog till med näfven i den isiga
väggen.

Det var väl kärlek det också. Om
den onde ville ta all kärlek!

Han hade rifvit sig på en spik, och
medan han stod och slickade bort
blodet, såg han åter ut genom gluggen
och in i stugan. Då var det som om
han plötsligt skulle ha sett ett ord
flamma omkring den rödskäggiges hufvud.
Som en gnista sprang det in i honom
själf.

Domedagen! —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free