Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Domedagen. Af Gustava Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och förargelsen började att sjuda
ihop inom honom. Ett stycke var hon,
den jäntan, som aldrig passade på
någonting, och han skulle väl läsa lagen
för henne, bara hon kom in en gång.
Slutligen reste han på sig och gick
ut. Alldeles tyst var det på gården,
endast gnister och blink och blå
skugg-fransar öfver drifkanterna.
Midt emot honom reste sig berget,
och den klara månen sken. Inte syntes
det ännu något tecken till, hvad som
snart skulle komma att ske för
människornas synders skull, men det kröp ändå
en rysning utefter ryggraden på honom.
Det var som om han krympt tillsammans
och blifvit så liten inför det stora berget,
och som om han väntat sig att det
skulle börja att skaka i sina grundvalar
och lyfta på sig för att med dunder och
brak falla ned öfver honom.
Men månen förvandlades inte till blod,
och berget stod skinande stilla, och
alltjämt var det tyst på gården.
. Det var så tyst och lugnt, att han
återigen kände sig växa, och den rent
mänskliga förargelsen fick på nytt makt
öfver domedagstankarna.
Hvar höll då jäntan till, som skulle
in och koka gröten? —
Han gaf sig till att ropa, men fick
intet svar, och då gick han bort till
ladugården. Vid väggen såg han något
ligga i snön. Det var katten, som låg
där nästan itusliten af ett bösskott och
snart stelfrusen.
Jaså, det var räfven — den rackars
pojken!
Förbittrad gick han. vidare, men fann
ingen af dem han sökte. Till sist gick
han i vedboden, och där i skuggan strax
inom dörröppningen höll han nästan på
att snafva öfver något.
Han for tillbaka och stod sedan och
glodde på det, som låg där framför
honom. Hvad var det för spektakel —
det var ju en människa, ■ det var jäntan,
som låg där rakt framstupa ikullkastad!
Var hon så inpiskad, det trollet, att hon
rakt lagt sig där för att skrämma folk?
Han ropade hennes namn, men när
hon inte rörde på sig, blef han
förbittrad och böjde sig ned för att skaka
henne.
Men han hade inte väl tagit i henne
förrän han for tillbaka igen. Han hade
kommit åt halsen på henne, och då hade
hans fingrar rört vid mörkt, tjockt,
klibbigt blod.
Det var så fruset tyst omkring
honom, att inte ens en knäpp hördes, men
så plötsligt och häftigt fick ändå
förskräckelsen makt öfver honom, att det
tycktes honom, som om det stora berget
skulle ha börjat gunga och skaka, och
som om månen skulle ha svängt
framför hans ögon som ett rullande klot
af blod.
När broder Axelson kvällen därpå
talade i byn, glömde han att tala om
sina egna uppenbarelser, ty nu hade han
fått ett nytt och lefvande bevis på att de
yttersta tiderna snarligen stundade till.
Helt nära de församlade hade en ung
människa plötsligt blifvit bortryckt ur
tiden för en mördande kula, medan
mördaren flytt till skogen, där han irrade
omkring som ett vildt djur.
Kunde väl domen längre utebli för
människornas ondskas skull?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
