Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus - Ur bokmarknaden - Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mans kamp mellan jordisk och himmelsk
kärlek, men Alban i dramat är ännu mera
på gränsen af det okända, han är den
siste af den gamla ätten, en gengångare
med släktens tragedier i sitt blod och sin
musik — han är musiker —, och han
förmår sin himmelska kärlek Elisiv att
umgås med grafvar och spöken. Det
skrämmer upp hennes känsliga fantasi, och
alldeles bergtagen blir hon, dä hon kommer
under Adlas inflytande, som blott vill
paralysera henne, göra henne galen af skräck,
därför att Alban älskar henne. Denna
Adla —• variera namnet så blir det ödla
— är styckets demoniska gestalt, hon är
i släkt med Sturm och Drang och
romantikens grymma och hemska öfverkvinnor,
och hon är hos Mikael Lybeck rent af
ohygglig.
Hon lyckades öfver förväntan i sitt
uppsåt. Under det enda ögonblick, då
Elisiv vaknar till sans efter sitt fall mot
balustraden, kommer hon in, klädd i sin
maskeraddräkt af en ödla (här korsas
realistisk och fantastisk verklighet, ty tänk
hvilken effekt, om Adlas egentliga dräkt
hade varit ödledrottningens skinn och
krona) — och Elisiv dör. Men Alban har
varit det osynliga vittnet till den
förfärliga scenen, och med det begynnade
vansinnets kraft hämnas han himlens fall
i sin värld med att vräka ut den
afsky-värda öfver balkongens räckverk.
Som ett slags mellanspel verka de
scener, där de gamla onklarna spela biljard
och resonera om sina öden. Af dessa är
onkel Ben märklig, han är läkare och har
att par öfverlägna replikskiften med Adla,
det hela en parallel till »Mikael», men
något intimt samband mellan dessa
kuriösa herrar och dramats lifsnerv kan man
knappast förnimma. »Ödlan» blir därför ett
poetiskt rikt, ofta genialt verk, dess tragik
är snarast af det ohyggliga slaget, ehuru
den sceniska begåfningen hos denne så
framstående lyriker förefaller obestridlig.
Medan jag skrifver dessa rader får jag en
hastigt glidande förnimmelse — »Ödlan»
kan fattas som en symbol för den
olyckliga striden i författarens hemland mellan
ljusets och mörkrets makter, ungefär som
Elisiv och Adla kämpa om Alban. Och
dramats final och sista replik, »ser du då
inte att Eyringarnas vapen ligger krossadt»,
betyder då den fullständiga förintelsens
natt.
UR BOKMARKNADEN
John Landquist: Viljan, en psykologisk-etisk
undersökning. Stockholm, Albert Bonniers förlag.
(^sbspnill föremål för sin
gradualaf-I (kÅ hanc^ng har J°hn Landquist valt
I W/i viljan och friheten, detta problem
som Windelband kallat »den
moderna mänsklighetens stora
grubbelproblem». Valt är dock kanske icke rätta
uttrycket, ty kärleken väljer ej. Här har
helt visst ett kärleksförhållande existerat,
ty med så stark intressemakt har hela
den hithörande problemgruppen gripit sin
man, att han varit fullständigt
absorberad af sitt föremål. Äfven själfva be-
handlingen af de många frågor, hvilka
sammanlöpt kring viljan som i en
invecklad knut, är gjord con amore. Resultatet
har blifvit ett verk, som i åtminstone ett
hänseende torde vara utan motstycke i vår
disputationslitteratur. Det är nämligen
sådant, att det gör totalintrycket af ett
lefvande och svällande konstverk. Här är
icke blott form- utan ock
innehållsskön-het. Det vore lätt att fylla spalter med
utdrag för att styrka detta. Men jag
inskränker mig till att återge det lilla
kapitel, författaren ägnat »glädjen och
verket», tvänne fakta, som spela viktiga roller
i hans lifsfilosofi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
