Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Till Verner von Heidenstams femtioårsdag. Af Ruben G:son Berg. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tentiösa sätt att ge omdömen och strö
ut idéer. Hans Tankar och teckningar
är en af vår litteraturs kvickaste böcker,
det både gnistrar och sprakar om hans
ord. Han är ju ingen grubblare, som
i likhet med Hans Alienus maktlös mot
lifvet blir en tidigt åldrad försökare;
han är säker och öfverlägsen i sitt
resonemang, han slår fast en öfvertygelse
med en erfaren och viss mans afgörande
påståenden, han binder med sin forms
koncisa och glittrande pregnans. Den
tid han behagade skrifva tidningsartiklar
och skref i »Svenska
Dagbladet» tillsammans med Oscar
Levertin, fick man därför det
sällsynta skådespelet af två
skalder, som gjorde
journalistiken till litteratur. Det
bebådade en glanstid för vår
huf-vudstadspress, som tyvärr
aldrig fick se mer än den vackra
och lofvande gryningen.
Levertin, som just genom
Heidenstams personliga påverkan
fördes bort från naturalismen
och in i den romantiska form,
som är »Legenders och visors»,
fortsatte ju i flera år med ständigt
stigande mästerskap sin tidnings kritiska
verksamhet, men Heidenstam slutade
tyvärr — efter att ha gett ett knippe
allvarliga uppsatser af högsta värde och
några kostliga skämtstycken.
Så stora utförsgåfvor stå hos
Heidenstam i tjänst hos en på samma gång
stolt och sund ande. Som ung prisade
han nuet, det fulla, hela, rika lifvet,
blomningen, festen. Lycklig och stark,
kände han icke de båda vindar,
Längtan och Saknad, som vanligen bringa
eolsharporna i våra lunder att tona. Glädje
gaf honom lifvet, och lifsglädje hette
det ord han städse förde på läpparna,
obekymrad och modig. Hur behöfiig
och hur välkommen i detta de många,
suckarnas rike, hur smittande var inte
denna proklamation! Den är ännu hans
maningsrop, fast nuet inte står ensamt
för hans blickar längre. Hans erinring
har byggt upp det förgångnas värld till
uppmuntran och i kärlek, och med
förtröstan blickar han in i den dag som
ljusnar. Heroer födas oss alltjämt, då
vi behöfva dem! utropade han
i ett tal för något år sedan.
Ja, därpå är han själf ett
lefvande exempel, och kanske
uppskatta vi bättre hvad vi
tarfva och hvad vi vilja med
blicken fäst på honom. Det
är ett drag af heroism, som
vi sakna nu, men som hör
samman med vårt lynne och
som vi ej vilja tänka vår
framtid utan. Heidenstam har fyllt
våra sinnen med denna ädla
längtan efter det stora, utan
hvilken hans verk visserligen
skulle kunnat vara snillrika men aldrig
blifvit hörnstenar i borgen. Med honom
som försångare sjunga vi:
Gå fram, gå fram, du nya dag,
och räds ej mörksens snaror!
Tänd ädel strid, gif hägnad härd,
låt som en ljungeld andens svärd
gå framför våra skaror!
Lys vida öfver folk och land,
gör rik vår själ, gör fast vår hand,
att vi i fröjd må bära än
som gamla våra år
och vandra fram som såningsmän
i världens unga vår!
EX LIBRIS.
TECKNING AF
OSCAR BJÖRCK.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
