Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Domenichinos amazon. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och nu först fick hon syn på
fresko-målningen han höll på med. Halfva den
vänstra väggen i kapellet myllrade af
figurer i kroppsstorlek, munkar och ryttare, en
ung och skön ljushårig kung i blå mantel
omfamnade en urgammal svartklädd
eremit, och bakom ett hästhufvud stack en
grönklädd tjänare fram sitt ansikte, och
det skulle visst vara Domenico, målaren
själf, fastän han gjort sig mycket fulare
än han verkligen var. På den andra
halfvan af väggen fanns ännu blott
kalkrappning. Hon såg sig omkring i
kapellet. Äfven de andra väggarna voro
täckta med fresker. Rummet var för
öfrigt belamradt med en massa
målarverk-tyg, stora, låga tråg med murbruk, en
väldig kartong spänd på en träram, som
gick på hjul och var vänd mot väggen.
Öfver altarskranket hade Domenico slängt
sin blåa kappa, och hans barett med de
hvita plymerna låg på den enda
halmstol, söm fanns i rummet. Hon
granskade allting noga med sin praktiskt
förståndiga blick; hon hade aldrig sett en
målarverkstad förr, och det roade henne
som något nytt.
»Jaså, det är här du lefver instängd»,
sade hon. »Hvarför låter du aldrig någon
komma in här? Inte ens kardinal Farnese
själf släppte du in härom dagen, har jag
hört sägas».
»Nej, jag måste vara ensam med mitt
arbete, främmande tankar få inte ens
snudda vid det, förr än det är färdigt,
annars är det inte längre mitt», sade han
allvarligt. »Utom muraren, som blandar
kalken, är du den första, som ser detta,
och du skulle inte heller ha fått komma
in här, om jag inte nödvändigt behöfde
dig.»
»Behöfde . . . mig?»
»Ja, ser du, jag kan inte måla annat
än det jag känner och älskar och är med
i själf. Det är ett fel hos mig, jag vet
det, en tröghet att sätta sig in i främ-
mande tankegångar, som ingen af mina
målarkamrater någonsin besväras af. Hur
skulle jag kunna få något intresse för
den helige Nilos underverk, som jag har
målat på de där väggarna? Jag tror ju
inte på dem, hans religion är inte vår,
den använder ju den grekiska ritualen.
Och hvad har jag för gemensamt med
den här historien om San Nilo och
kej-sar Otto den tredje? Hvem var kejsar
Otto den tredje? Dét vet jag inte ens.
Kardinal Farnese, som beställt
målningarna, har sagt mig, att han var en
svärmare, som lade ned sin krona vid
den helige eremitens fötter, då han
besökte honom i Gaeta. Gaeta? Inte har
jag varit i Gaeta. Hvar ligger Gaeta?
I början var jag alldeles förtviflad, jag var
missnöjd med mina underverksfresker, och
jag kom inte ur fläcken med den här
sista målningen, som jag nu håller på
med. Men så hittade jag på att låna
figurerna mina vänners drag. Till
eremiten har den fromme abboten här i
klostret stått modell, kejsaren är
kardinal Farnese . . . framför kejsarens häst
ser du vår lille dvärg, stolt och lycklig
öfver att få hålla sin iherres sköld och
svärd — han blef så glad, då jag ville
måla af honom, han tycker ju själf, att
han är så vacker! —, och de båda
tjänarna till höger om honom äro mina
vänner och kamrater från mäster
Lodo-vicos accademia i Bologna, Guido Reni
och F’rancesco Barbieri — Francesco
visar jag bara från sidan, ty han är skelögd,
stackare. Och här skall du få se» —
han tog upp en stor portfölj, som stod
lutad mot altarskranket, och drog fram
ett färglagdt utkast till fresken —
midtpartiet var dock icke utfördt — »den
här förnäme mannen ytterst till höger,
som håller på att stiga af hästen, det är
monsignor Agucchi, bror till kardinalen,
hvars porträtt lyckades mig så bra.
Mon-signoren där är min ädle välgörare, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
