Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Domenichinos amazon. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frände Paolo, som far vill att jag skall
gifta mig med . . . han är svartsjuk och
kunde sticka knifven i dig. Nej, du får
inte komma. Arbeta du, gör dig ett
stort namn med den här målningen, och
sedan få vi se, hvad lifvet har i
beredskap åt oss. Vårt öde hvilar i den där
nedsotade målarhanden. Men låt mig
nu se, hvad du har tecknat.»
Han höll upp papperet för henne
mot dagen.
»Nej, är jag så vacker?» sade hon
och sken upp. »Men skall detta vara
en ung man? Nog ser väl hvar och en,
att det är en flicka! Så där runda ben
har ingen prins. Alla ska genast känna
igen mig — min far också.»
»Än sedan? Det är just det jag vill»,
sade Domenico. »Om min målning gör
mig till en berömd konstnär, kan han
ju inte annat än vara tacksam och stolt
öfver att jag förevigat hans dotter och
att en sen eftervärld tack vare mig skall
få beundra hennes skönhet. Kanske ger
han så mycket lättare sitt bifall till vårt
giftermål, då han ser, hvad min stora
kärlek har uträttat.»
»Men hvad skola vi låta mig
föreställa på taflan?» sade hon, utan att
tyckas fästa sig vid hans ord. »Jag är ju
mest lik en amazon med de där kraftiga
lemmarna och svärdet vid sidan . . . och
hästen sedan! Men förefaller det riktigt
naturligt, att hon går där ensam kvinna
bland alla dessa krigsmän?»
Domenico ref sig villrådigt bakom
örat.
»Ja, om hon är kejsarens syster . . .
men i alla fall ...»
»I alla fall är du en dum pojke!»
utbrast Caterina, i det hon lade bägge
sina händer på hans axlar och log emot
honom med sina strålande glada ögon
och sina hvita tänder. »Förstår du inte,
att amazonen har gifvit sig med i kej-
sarens följe, emedan hon hemligt älskar
den fula gröna stalldrängen?»
Han gaf till ett rop, som hon kväfde
med sin yppigt svällande mun. —
Då hon ett ögonblick därefter trädde
ut genom klosterporten, var hennes mor
förtörnad.
»Jag har sökt dig öfver hela kyrkan»,
puttrade hon. »Hvar har du hållit hus
i en hel timme?»
»Jag gick in ett slag i San
Nilo-kapellet och såg på de nya målningärna,
efter dörren var oläst och ingen fanns
där inne», sade Caterina helt lugnt, i det
hon svängde sig upp i sadeln. Och utan
att se efter, om gumman följde med eller
icke, lät hon mulan trafva, så att
dammet stod som ett moln efter henne, och
modern hann ej upp henne förr än ett
långt stycke in i ekskogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
