Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Domenichinos amazon. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gon för att begära hennes hand af
föräldrarna, och kanske hade han kardinal
Farnese med sig som förespråkare, ty hos
honom stod han högt i gunst.
Men hennes sista ord retade blott
upp Luca ännu mera.
»Kardinal Farnese!» utbrast han
eldröd i ansiktet. »Må han hålla sig borta,
annars —! Han har köpt vin af mig i
många år och alltid fått af det bästa jag
haft, men i går efter festligheterna sade
han till kardinal Aldobrandini midt på
klostergården, där flera frascataner hörde
det, att nog var han som kardinal
skyldig att vara en god kristen, men
beträffande vin var han ärkehedning och
ville inte ha det döpt, ännu mindre
ve-derdöpt som den sista kätterska
sändningen han fått från Luca Fallani. Nej
kommer den herrn till min dörr, så
stänger jag den midtför näsan på honom,
och är målaren i hans följe, så hetsar
jag mina hundar på honom I Den, som
genom sina fräcka kludderier skämt ut
min dotter inför hela Frascati och
Grotta-ferrata med, han biir aldrig min måg,
om han så hade själfva hans helighet
påfven till förespråkare!»
Caterina visste, att om hennes far
en gång sagt något i vittnens närvaro,
så var det oåterkalleligt, och hon
skickade Felicetto samma kväll med ett bref
till Domenico, hvari hon bad denne ej
komma, emedan hennes far var mycket
ond på grund af freskomålningen och
hade hotat hetsa sina hundar på honom,
om han vågade fria till hans dotter. Han
skulle ge sig till tåls och se framtiden
an; hon ämnade i september följa med
det stora pilgrimståget till Gennazano
och be »De goda radens madonna» om
hjälp, det var det enda hon nu kunde
tänka ut. Aldrig skulle hon glömma sin
Domenico ... så slutade brefvet tvärt
och afhugget, som om hon ej uthärdat
att skrifva mera. —
Hon behandlades strängt i hemmet
nu för tiden. Hela dagarna måste hon
sitta bredVid modern och spinna på sin
slända, efter kvällsmålstiden stängdes hon
in på sitt rum, hvars dörr modern
riglade utifrån, och om natten gick Paolo
vakt i gränden utanför hennes fönster.
Så skulle det bli, ända tills den
fördömde målaren hade rest hem till Rom igen,
förklarade Luca.
En kväll strax före Ave Maria satt
Caterina vid sitt öppna fönster och
rufva-de öfver sin harm och grämelse, som
hon nu alltid gjorde, då hon blef ensam.
Då hörde hon Felicettos välkända signal
nere i gränden. Hon reste sig för att
titta ut, och i detsamma flög en apelsin
in genom fönstret. Hon tog upp den,
såg att den var nästan ituskuren och
hopfäst med nålar, och då hon öppnade
den, fann hon ett litet hopvikt papper,
hvarpå Domenico skrifvit några rader.
»Jag reser i morgon i
soluppgången», skref han, »ett viktigt bref kallar
mig till Rom. Om De goda rådens
madonna är oss blid, hoppas jag vår
skilsmässa ej måtte vara evig. Många tusen
tack, du min allra käraste amazon, för
den huldhet och kärlek du har bevisat
mig ovärdige, jag glömmer dig aldrig,
du har tagit mig till din fånge och träl
för hela lifvet, och jag förblifver med all
vördnad och hängifvenhet
din gröne stalldräng.»
Då hon kallades ner till aftonbordet,
smög hon sig först in i föräldrarnas
sof-rum och tog på moderns lilla sängbord
två af sömnpulvren, som gumman
brukade ta in, då hon ej fick sofva för sin
andtäppa. — Det fanns ännu ingen i
matrummet. Hon gick raskt fram till
Paolos plats vid bordet, tog den för
honom afsedda vinfogliettan och hällde
försiktigt ner de bruna pulvren däri,
skakade sedan om den väl och satte i
halm-proppen igen. Därpå gick hon och satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
