Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Domenichinos amazon. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Domenico på sin tungt lastade häst dök
fram vid vägkröken. Hon viftade med
den hvita hufvudduken och skrattade,
så att det klingade i skogen . . .
»Domenico! Domenico!* ropade hon liksom
för att påskynda honom, och nu var han
midtför henne, sprang af hästen och föll
rakt i hennes armar.
Först kunde de ej tala af glädje. Han
bara såg på henne och kysste . . . såg
och kysste . . . men så började hon:
»Det här väntade du inte, min
stalldräng?»
»Nej, jag har varit som från mina
sinnen, jag trodde, att jag aldrig skulle
få se dig mera. Tack för att du kom . . .
om det också kanske hade gått lättare
att slita sig härifrån utan afsked.»
»Afsked?» upprepade hon, men han
såg inte hennes skälmaktiga blick, ty han
kysste henne just då på den vackra
gropen i kinden. Men nu gjorde hon sig
lös.
»Vi ska inte spilla tiden,» sade hon.
»Jag har kommit ridande, för att ...»
»Följa mig ett stycke på väg?»
Nu satt hon åter på Rosettas rygg,
och de trafvade framåt vägen sida vid
sida.
»Det här var då en oväntad
lycko-stund,» sade han, »lyckan riktigt
öfver-öser mig med sina håfvor nu, till
vederlag för att jag lidit så mycket. Kan du
tänka dig, Caterina, jag fick ilbud från
Guido Reni i går, jag skall komma till
Rom och måla tillsammans med honom
åt kardinal Borghese . . . Andreaskapellet
i S. Gregorio. Guido har redan målat
en änglakonsert i ett annat kapell där,
som väckt hela Roms beundran, skrifver
han . . . det är som en susande skog af
hvita änglavingar. Och nu ska vi täfla
han och jag, vi ska måla hvar sin vägg,
scener från den helige martyren Andreas
gång till afrättsplatsen. Och jag är så
lycklig, att jag inte kunnat sofva en
blund på hela natten. Tänk, att få mäta
mina krafter med Guido, min käraste
vän, som jag alltid blickat upp till nästan
som en Rafaels jämlike. Nu har den
gått i fullbordan, hela min ungdoms
innerligaste, hemligaste önskan, att få täfla
med honom. Om jag har något inom
mig, skall det nu brista fram, det
känner jag. Och det bästa af allt är, att
då jag läste Guidos bref i går, sprang
ärelystnadens första gnista fram i mitt
hjärta . . . den har vaknat, den breder
ut sig som en vådeld, den hettar upp
alla mina tankar, så att jag tror de vilja
bränna ut hjärnan på mig . . . men det
är bara en inbillning, min hjärna arbetar
med dubbel kraft och dubbel klarhet,
och hela min varelse spänner och
sträcker sig och skriar efter att få börja
arbetet genast . . . genast. Om jag inte
nu kunnat resa in till Rom, tror jag att
jag hade blifvit tokig af förtviflan. Säg,
Caterina . . . men du är så tyst, kan du
inte fatta min öfversvinnliga lycka?»
Han vände sig emot henne, studsade
. . . hans feberaktiga exaltation lade sig
hastigt, och han frågade skyggt:
»Har jag sårat dig?»
Ty hon betraktade honom med ögon,
som gnistrade och sprakade af harm och
förakt, och då hon nu svarade, var det
med möda hon kunde stöta fram orden,
och ändå jagade de hvarandra och
trängdes om att komma först och gissla
blodigast.
»Jaså, du är så lycklig ... så
öfver-svinneligt lycklig i den stund, då du skall
skiljas från mig för alltid? Ty du vet
inte, du . . . nej, du skall aldrig få veta
hvad jag nu stod i begrepp att göra i
min dårskap! Du är visst värd ett
sådant offer, du ömklige stackare, som
inte har en aning om, hvad det är att
älska! Hvad ha ni för blod i edra ådror,
ni inåtvände? Jag kommer dig till
mötes med famnen full af kärlek, jag ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
