Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara en hofskald af oriktig sort. Det
ansågs vara en Gudi behaglig gärning att
bevista de dagslånga mysteriespelen under
medeltiden, men hvem tillräknar en äran
man gjort sig förtjänt af genom att gäspa
igenom dessa fyra akter (den fjärde
indelad i två tablåer)? Fru Astri Torsell var
älsklig i sitt afrättningslinne, men man blef
ej tillräckligt uppskrämd af stupstocken,
ty man kände att åtminstone ingen karl
skulle nännas afrätta henne, och
bödels-yrket är ej ännu en för kvinnor öppen
förvärfskälla. Uppsättningen föreföll, med
undantag af några allt för skrikiga
färgsammansättningar i sista akten, mycket
gedigen och stiltrogen och särskildt
riddar-borgen hade ovanligt mycket af äkthet
öfver sig, hvilket sannerligen ej kan sägas
om det banala, floskulösa stycket.
Det är nu fyrtiofyra år sedan
Bjälbo-jarlen uti Frans Hedbergs »Bröllopet på
Ulfåsa» uppträdde på svensk scen, och
ännu har publiken nöje af detta skådespel.
Den som är nog lycklig att lefva till 1953
kommer att kunna konstatera, hur
Strindbergs Bjälbojarlen har stått sig i
jämförelse. Att dess mottagande vid fram-
trädandet, trots att det af
teaterkansli-kritiken lär ha förklarats för något
enastående, blef ganska kyligt, det har man
redan fått se. Innehållet är några sidor
fritt behandlad svensk historia från
12ootalet och framförd i åtta afdelningar,
hvilka ha föga af handlingens enhet.
Hvad är det för sorts otreflig och
egendomlig sensation man erfar vid att
höra Ivar Blå komma med sin gamla
historia om framskakandet af en konung
ur sin kappa? Det är nästan lika pinsamt
som då Fouché i Sardous »Madame Sans
Géne» profeterar att Bernadotte skall bli
något stort eller då Mätta Dyre i »Siste
riddaren» t. o. m. känner namnet på det
slott, där Hemming Gad skall afrättas.
Man blir, som det pupulärt heter, matt af
att höra något så billigt.
Bland de uppträdande märktes
särskildt herr Arehn, som med mycken kraft
utförde jarlens roll. Herr Svennberg
spelade med sin vanliga auktoritet Ivar Blå.
Uppsättningen var vårdad, men trots alla
lysande färger och granna ord hörde
aftonen till de grå teaterkvällarna.
Bland de unga svenska författare, som
nu lyckligtvis börja skrifva för teatern, är
Ernst Didring den som haft största
framgången både i Sverige och på kontinenten.
Hjalmar Söderbergs »Gertrud» gick
visserligen rätt bra i Stockholm, men föll i
Köpenhamn. Réjane hade beslutit spela
detta stycke, men lär ha tappat bort den
handskrifna öfversättningen, och så fick
det vara. »Erotikon» hade sin succés
d’opinion i Stockholm, men lämpar sig
knappast för icke-svensk publik. Tor
Hedberg, hvilken med »Johan Ulfstjerna» hade
sin första riktigt hjärtliga framgång, har
fått den spelad i Briissel — lilla Paris —
och får den kanske uppförd i Berlin.
Strindberg, vår ende verkligt store
dramatiker, kan ej räknas till de unga. Det är
väl egentligen blott i Tyskland han utom
Skandinavien har fått sina dramer spelade.
Om Henning Bergers »Syndafloden» har
man hört så många uppgifter om hvar
den skulle uppföras, att mången nästan
glömt att den föll igenom i Paris till dess
den häromdagen gjorde fiasko i Neapel.
Utan tvifvel är däremot Christiernssons
»Gurli» den svenska pjäs, som är mest
världsbekant. Den är spelad i åtta
europeiska länder och applåderad från Moskva
till San Francisco. Med Högt spel kan
måhända Ernst Didring göra en liknande
succés. Pressen har uppgifvit att den är
antagen till spelning på öfver ett dussin
scener i utlandet.
Didring har förut med sina »Två
konungar» vunnit en ganska stor framgång,
och trots sin något osammanhängande
tablåindelning innehåller detta stycke, väl
speladt och tidstroget iscensatt, ej så litet
af skönhet. »Högt spel» har större
anspråk och fyller dem också — delvis.
Uppslaget, ehuru något onaturligt, är väl
genomfördt. I detta skådespel finnes det
för ett drama väsentligaste — spänningen.
Första scenen är briljant gjord. Man
befinner sig på en terrass vid en gammal
svensk herrgård. Det är höst och lider
mot kvällen. Då komma frun i huset och
hennes svåger Gunnar inrusande. De leka
tafatt, men med en sådan lidelse från
Gunnars sida att man genast begriper hur det
står till. För sin vän ingeniör Ellmén
berättar nu Gunnar — herr de Wahl —
om sin häftiga kärlek till svägerskan och
låter till och med undfalla sig några ord
om att han önskar lifvet ur brodern. Strax
därefter kom den något konstiga scen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
