- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
390

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I vissa hänseenden kan sägas, att
Lady Macbeth har hufvudrollen i
skådespelet, och alldeles gifvet blef detta fallet vid
denna Macbethföreställning.

Fru Lundeqvist hade en stor och
rättvis framgång. Hennes ståtliga gestalt och
hållning, den klangfulla vackra rösten,
hennes intelligens och det energiska arbete,
som tydligen nedlagts på den intressanta
typens utformning, allt förenade sig till
något imponerande. Jag var i tillfälle att
af en högt bildad engelsman, som
bevistade föreställningen, höra det största
beröm öfver hennes spel. Det bör också
vara en tacksam uppgift för vår enda
tragiska skådespelerska att ge kött och blod
åt den hårda, af ärelystnaden besatta
kvinnan. Hur djupsinnigt och mänskligt är
hon ej formad af skalden! Hvilken
psykologisk intuition ligger ej i att låta henne
tro sig starkare i ondskan än hvad hon
är! Hon skryter med sin grymhet, men
bäfvar tillbaka, då hon ser hur den
sof-vande Duncan liknar hennes far, och
brottet, som trängt ända in i roten af hennes
själslif, fräter på henne under sömnen,
växande henne öfver hufvudet, hur hon än
stålsätter sig. Liksom alla
Shakespeare-pjäser fordrar Macbeth för att fullt förstås
en grundlig litterär, kulturhistorisk och
historisk underbyggnad. Häntydningarna på
den nye skottskfödde konungen Jakob I,
blandningen af nordiska och klassiska
andeväsen förefalla mången främmande. Men
bör icke litet hvar kunna gripas af den
elementära kraft, som jäser i detta
underbara verk med klang som från stålsköldar,
med vild lystnad till makt och med sitt
förtviflade slutskri ur hjärtats djup: allt är
intet. Finnes det i hela världslitteraturen
ett mera fulltonigt romantiskt och
uppskakande inledningsackord än
begynnelsescenen med häxorna på heden, bryggande
ofärd i dimmorna under blodröd
aftonhimmel och vigande med hesa kraxanden
Macbeth åt fördärfvet? Uppsättningen var
på det stora hela taget en heder för
Dramatiska teatern. En anmärkning skulle

jag dock vilja göra på ett fel, som
förekommer på nästan alla teatrar. När
Macbeth i fjärde akten besöker häxornas håla
med den ångande kitteln skulle man nå en
mera konstnärlig effekt, om man undveke
det bengaliskeldlika teateraktiga skenet.
Sådant är fult i färg, verkar
gammalmodigt och undvikes på de bästa teatrarna.
Hela denna scen gick eljest förträffligt.
Hekate, fru Lindberg, sade sina repliker
med både smak och kläm, och häxorna
voro till full belåtenhet, ehuru jag ej kan
förstå hvarför de skola spelas af män,
äfven om detta brukas i England. De
be-höfva ju ej spelas af fröknarna
Zander-holm och Stina Holm och fru Gerd
Wik-man. Det bör väl i alla fall höras något
kvinnligt i deras vrål och besvärjelser, som
väcka vågor ej bara i Macbeths hjärta
utan, som Macbeth säger, »Confound and
swallow navigation up». Dessa ord
hälsades nog af mången samtida med en
bekräftande nick, ty Jakob I var specialist
på trollpackor och hade låtit bränna ett
par hundra trollkäringar, hvilka väckt upp
en sådan storm, att hans resa till
Skottland blef förhindrad. Manligt och starkt
gjorde herr Bror Olsson Macduffs viktiga
roll. Man undrade nästan, om ej här fanns
stoff till en Macbeth.

Med stora kostnader och mycket
besvär har man emellertid på den svenska
nationalscenen framfört Macbeth, ett af de
skådespel, som hvarje bildad europé och
amerikan bör ha sett. Hur många
bildade i Stockholm ha ännu ej sett det? Det
är den indiskreta fråga som man ej kan
värja sig för. Man förebrår
teaterdirektörer så mycket, man frågar dem privat
och offentligt om så mycket. Hvarför
spelar ni ej de klassiska tragedierna? heter
det bland annat. Det skulle förvåna mig
om ej i den mest förbindliga och på
publikens och pressens frågor mest
uppmärksamme teaterchefs innersta hjärtkammare
den frågan uppstode: Hvarför var för-

sta raden alldeles tom, då William
Shak-speares The Tragedy of Macbeth gafs för
tredje gången?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1909/0427.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free